Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 maj 1869, sida 2

endast den föregående dagen hade Rob tittat dit in på några minuter, dels för att flyktigt helsa på mrs Mac Ivor och hennes barn, dels för att meddela alla, som yttrade sin förvåning öfver Dougals plötsliga försvinnande, att han hade sett honom den föregående dagen, då Dougal, med rensel på ryggen, hade vandrat genom skogen mot ett nordligare beläget nybygge. — Det varåväl för tyst för honom här, hade några anmärkt dervid. an saknar väl krogen, hade andra sagt. — Det gläder mig att vara qvitt den framfusige karlen, hade Mac Ivor yttrat med en axelryckning, i det han kände blodet stelna i sina ådror, och derefter hade han hastigt vändt sig bort för att icke möta gubbens blickar. Derefter tycktes Dougal vara glömd. För öfrigt hade Rob upptäckt att alla röjde en viss förstämning, som bar prägeln af ett hemligt bekymmer och af mindre uppmärksamma iakttagare kunde tydas som missbelåtenhet med den unge lairdens sätt. Endast Whiteleaf, som i sin ömma uppmärksamhet mot husets damer likasom öfverträffade sig sjelf, märkte med hemlig triumf Mac Ivors ökade benägenhet för ensamheten, ehuru detta stod i en sällsam motsägelse till den feberaktiga, ojemna munterhet, som han visade i kretsen af de sina. Den listige notarien trodde sig deruti se ett bevis, att lairden kommit till klart medvetande af sitt beroende och, i sin sträfvan att undgå de tryckande bojorna, var på bästa väg att icke blott