Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 maj 1869, sida 2

— Min vise broder ser långt, återtog Frolic med en viss beundrande vördnad, — han ser hvad som en gång skall ske; han är en stor medicinman, men för att under mörka natten kunna skilja en menniskas blod från ett djurs, måste han ha en björns näsa. — Nin röde broder vill dermed antyda, att vågorna äro färgade af en menniskas blod. — Af menniskoblod, — Wabasch säger det. — Vånne det är utgjutet långt härifrån? sade Rob med ett uttryck, som bevisade att han lika så litet betviflade Frolics uppgift, som denne hans. — Det kan vara långt borta, det kan vara nära; hvem vet det? En björns näsa är skarp; i ett smalt vatten vädrar han blod på mils afstånd. Vi få se. — Vi få se, upprepade säckpiparen med sitt vanliga högtidliga väsen, och straxt deretiter hade de försvunnit i mörkret, vid nästa krökning af strömmen. Ensam och tyst likasom kort förut låg nu den gamla qvarnen. Vattnet brusade entonigt öfver den mossbelupna, slemmiga dammen. Våldsamt slog det mot den multnande luckan, likasom ville det ge