Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 maj 1869, sida 1

önskade dem alla för hin i våld och förföll i ett kort traf. Vanligtvis tyckte han ej om att springa, men i dag tycktes han vara en helt annan menniska, och medan hau sprang stampade han med afsigt häftigt med fötterna, så att det susade för hans öron. Plötsligt stannade han förskräckt. Han tyckte att någon pustade tätt bakom honom. En kallsvett betäckte hans panna; han tänkte på Dougal och lyssnade. Så barnsligt! Det var ljudet af den utpuffade ångan, hvilket han hörde från den nya qvarnen. Han hade misstagit sig rörande ljudets riktning. — Så barnsligt! tänkte han och skyndade vidare; men icke mera så hastigt, ty hemma borde ingen märka att han sprungit sig andfådd. Han nalkades alltmera den outtröttligt arbetande qvarnen, och allt högre hörde han pustandet. Han bekymrade sig ej längre om de dumma grodorna; maskinernas egendomliga stönande tog nu hans uppmärksamhet i anspråk. Det erinrade honom om Dougals dödssuck, och han beslöt att, i händelse han skulle stanna längre på qvarnen, göra en ny inrättning, så att pustandet och stönandet ej mera skulle ljuda så ohyggligt menskligt. Sågarne hade redan slutat sitt arbete; de voro lyckligare lottade än qvarnstenarne, som måste vara i verksamhet hela natten; lyckligare än sikten, som med sitt skarpa tretakts-slammer ackompagnerade stenarnes gnisslande och kuggbjulens dofva knakande. Ha, det ohyggliga slamret! Det ljöd ännu ondskefullare än hvarje annat ljud, som Mac Ivor hitintills hade hört. Och