Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 maj 1869, sida 2

ovilja emot den nyss upprättade unionen mellan de tre största brittiska provinserna i Nord-Amerika, och der man ingick föreningar för att spränga densamma. Efter den tiden har man från Canadas sida gjort en del eftergifter åt Nya Skottland, såsom t. ex. ett årligt tillskott från förbundet under en följd af år och öfvertagande af dess statsskuld, och derigenom ha de förra ledarne af motståndet gifvit sig tillfreds. Man tänker nu icke längre på att utträda ur förbundet, utan eftersträfvar dess utvidgning, så att det kunde omfatta alla Englands besittningar i Norra Amerika. Newfoundlands lagstiftande församling har enhälligt uttalat sig för en annexion. Prins Edvards ö skall följa detta exempel, och redan förut har det brittiska Columbia i den yttersta vestern visat sin benägenhet dertill, men annexionen uppskjutes intilldess frågan om Hudsonsländernas öde blifvit afgjord. Canada har nemligen fordrat, att det handelsbolag, som har vissa rättigheter öfver detta land, skulle uppgifva desamma utan något vederlag. Härpå ville till en början det nämnda bolaget icke gå in; men i år är ett förmedlingsförslag framstäldt af engelska regeringen till bolaget om afträdandet af sina rättigheter mot ett vederlag af 300,000 pund sterl. samt !,:del af den odlingsbara jorden, och detta har blifvit bifallet af bolaget. Nu är således undanröjdt det värsta hindret för en betydlig utvidgning at Canada mot norr och vester, men dermed har äfven bortfallit ett af de vigtigaste skälen för Canada att ställa sig fiendtligt till moderlandet. Detta kan icke underlåta att göra intryck i Förenta Staterna, der önskan om att vinna Canada förr var så stark, att en del framstående personer — t. ex. Seward — föredrogo att offra förbindelsen med sydstaterna för att vinna denna tillvext åt norden. Presidenten Grant har inbjudit general Lee, sin fordne store motståndare, till Washington, och denne har villfarit presidentens inbjudning. Man antager, att sammankomsten afser att rådgöra om afhjelpandet af de förvecklingar, som ännu till en del förefinnas i de fordna rebellstaterna. Den nye presidenten synes egna mycken omsorg åt indianerna i vestern, och flera qväkare ha blifvit utnämnda till regeringsagenter hos indianstammarne, förmodligen af det skäl, att denna sekt alltid visat sig mest kunna inverka på denna race. Den vigtigaste tilldragelsen på sednaste tiden i den stora vestern är fulländandet af Pacific-jernvägen, hvilket skedde den 10 dennes. Då möttes de tvenne jernvägarne från Omaha mot vester och från Sacramento mot öster, norr om Saltsjön. Men icke belåten med att sålunda häfva törenat Newyork och Chicago med San Francisco, skall man nu bygga en annan sydligare linie, som skall förena San Francisco med Washington och Richmond. Från Memphis i Tennessee, dit jernvägarne för längesedan hunnit, skall den läggas öfver Little Roka (i Arkansas), det nordligaste Texas till El Paso i Nya Mexiko. Här skall den sammanstöta med en linie från San Francisco öfver Los Angelos och Arizona, under det man dessutom vill leda en jernväg från El Paso mot sydvest till hamnen Guaymas i Mexiko för att sålunda befrämja odlingen oeh dermed lätta annexionen utaf norra delen af detta land. Den sydliga delen af Pacific-jernbanan skall troligen äfven befrämja emigrationen ill Texas och Nya Mexiko, samt derigenom spara stora summor till truppernas underhåll, under det den norra linien helt visst skall utplåna mormonismen, eller åtninstone göra slut på den theokratiska förattningen i Utah. Märkligt nog hafva normonerna icke fruktat jernvägens närnande, utan t. o. m. sjelfva deltagit i ardetet på densamma, men likasom man föridet år upprättade ett nytt territorium Wyoming, bestående utaf delar af Utah och Idaho, kan det måhända vara en varning för Utahs öde, att Ashley, hvilken ör en tid sedan framkom med ett förslag om en ytterligare styckning af landet, nyigen blifvit guvernör i grannterritoriet Montana. AUSTRALIEN. Underrättelser från Nya Seeland af den 5 Mars äro ingalunda af glädjande be