Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 maj 1869, sida 2

måste de kristallklara vågorna likason söka sig väg mellan stenhögarne. Vågor nas sorl trängde upp till de båda vandrarne fridfullt vexlade ljus och skuggor på de ljusgröna gräsmattan. Ekorrar ilade lek fullt på de buskbeväxta branterna. Di behöllo de båda vandrarne alltjemt i sigt och tycktes inbjuda dem att deltaga deras lek, likasom hackspettarne, hvilk: jagade hvarandra i de gamla ekarne och sockerlönnarne. Öfverallt herrskade frid; intet missljud förnams i denna ensamhet. Icke blott äxterna utan äfven djurverlden tycktes änna ny lefnadslust efter den öfver. ståndna, hårda vintern. Till och med Dougal, den gamle stråtröfvaren, erfor detta intryck, om än omedvetet. Hans brunröda ansigte grinade oupphörligt, och hans fötter rörde sig lättare än vanligt, men han hade äfven fullt skäl dertill, ty i tankarne såg han sig redan ega den runda summan af ett tusen dollars, och med hemligt jubel beräknade han de många glada dagar han derigenom kunde bereda SIg. kusen dollars! susade det för hans öron, — tusen dollars! Han kunde knappt fatta den tanken. Under hela sin lefnad hade han aldrig sett så mycket pengar på en gång. En oxgroda sprang upp bredvid dem och kastade sig i vattnet, så att det stänkte högt upp. — Nej, se på den der! utropade Dougal muntert. — Det arma kräket vet inte hvad tusen dollars vill säga, tillade han i tankarne. Att Mac Ivor ryckte till vid bullret, likasom hade han blifvit träffad af en dö