Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 maj 1869, sida 2

Nu, då jag är säker på min sak, skal jag lättare kunna tala med honom on försäljningen. Ni vet att jag nödgas anlita hans inflytande hos min mor och systrarne, ty annars blir det ingenting a! med handeln. — Jag vet, jag vet, svarade Dougal medgifvande, — den der försäljningen var en fifåg tanke. Har orsak att vara stolt öfver min nådige herre. — Men var försigtig, Dougal, ni bör ej ens med en blick förråda att vi haft detta förtroliga samtal. Ni känner Rob; han är slug och hans indianske vän inte mindre. — Jag skall noga akta mig, svarade Dougal ödmjukt, ehuru ett listigt leende spelade på hans läppar, och derefter gingo båda öfver den ödsliga gården fram till det gamla huset, som låg der graftyst. Mac Ivor fattade i dörrlåset, hvilket dock ej gaf efter, och derefter bultade han med sin käppknapp. Intet svar följde. Mac Ivor klappade för andra och tredje gången utan bättre resultat, och först derefter gick han, synbart missbelåten, fram till fönstret. Dougal följde honom, och båda blickade in i säckpiparens rum samt öfvertygade sig att dess innevånare voro utgångna. (Forts.)