Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 maj 1869, sida 3

sinom tillbörliga skrankor, så bestod der buttre tjenarens svar i en axelryckning en sakta frammumlad ed, eller ett anfal af slafvisk underdånighet. Samma dag, då långe Rob med sin vär Frolic hade företagit utflykten till ör Mackinav, tycktes ett synnerligt vönskap. ligt förhållande ega rum mellan herrn och tjenaren. Mac Ivor sade sig nemliger vilja göra ett besök hos säckpiparen, och uppmanade Dougal att åtfölja sig. Dougal var ögonblickligen beredd dertill, destc heldre som Whiteleaf skulle stanna qvai hos damerna, hvarigenom tjenaren och hans herre skulle blifva ostörda. At säckpiparen icke var hemma, det visste Dougal ej. Ty Mac Ivor var kanske der ende, som tidigt på morgonen den föregående dagen hade sett de båda vännerna, då de hemligt förde sin kano från flodmynningen ut i viken samt derefter med hastiga årtag rodde ut åt sjön. Kort innan Mac Ivor uppmanade Dougal till denna spatsertur, hade han begifvit sig till det ställe, der Frolic brukade dölja sin farkost bland nästan ogenomträngliga snår, för att öfvertyga sig att de båda gamla enstöringarne ej hade återkommit Och ehuru han visste att han ej skulle träffa långe Rob, uttalade han likväl nu sin önskan att få råka honom och tala med honom samt yttrade detta med en sådan oro, att den skarpsynte Dougal misstänkte någon vigtig angelägenhet, i hvilken han kanske sjelf skulle spela en roll. (Forts.)