Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 maj 1869, sida 2

kommit ut i öppet vatten. Då seglen sedan på öppna sjön ej mera fordra någon synnerlig uppmärksamhet, skulle det vara ohöfligt att låta den unge gentlemannen sitta qvar vid styret, medan jag ej har något att göra. Vi byta således plats, jag sätter mig vid styret och han vid lä toft. Rår jag för om han inte håller sig fast med händer och fötter? Rår jag för om min hand af misstag vrider styret åt bagbord, och jakten lofvar upp i vinden? Rår jag för om bommen går öfver och krossar den oförsigtige passagerarens skalle, eller kastar honom öfver bord? Och om han väl är ötver bord, så måste fan ge honom en hajs fenor, om han skall kunna simma till land! — Inte så högt, var försigtigare, sade nu advokaten med låg röst, och hvad de derefter afhandlade kunde vi ej höra. Men lika mycket, fremling, vi hade hört nog, Men ni ser deraf i hvilka händer den unge lairden befinner sig, och hvilka armar utsträckas efter det guldlockiga barnet. Länge efter sedan säckpiparen hade slutat sin berättelse, stirrade Fortis orörlig på gubbens bleka läppar. — Hvad hade det väl blifvit af mig utan er varning? afbröt han slutligen tystnaden, och en rysning skakade honom oaktadt hans medfödda mod, — och åt hvilket öde hade ej den kära flickan hemfallit, om ni ej hade vakat ötver henne? Hur skall jag kunna tacka er? — Tacka? inföll långe Rob och hans ögon tycktes åter söka något bland molnen, medan ett vildt leende öfverflög hans bistra drag, — först då Mac Ivors murkna stam skjuter nya, kraftiga skott, har jag