London i Maj 1869. Om den här herrskande velocipedfebern har jag redan förut talat; så ock om en velociped-kappridning mellan Liverpool och London, 200 eng. mil, hvarvid man gjorde 70 mil på 8 timmar. Färden räckte tre dagar, ty man gaf sig god tid att intaga bastanta måltider och hvila ut. Ej heller kom morgonfjesk i fråga. Bagage medfördes på en sits bakom sadem, och man var vid framkomsten till målet säkerligen mindre trött än om man skakat samma väglängd på en svensk hondkärra. Dessa fakta, i förening med många andra, ställa utom allt tvifvel, att velocipeden är mer än en modesak och mer än ett angenämt tidsfördrif. Den är tillika en praktisk uppfinning, som i många hänseenden kan komma väl till pass, särdeles för postbefordringen på landsbygden, der vägarne icke äro för backiga. Tänk, om gamle Hans — ett barndomsminne för många Kristianstadsboar, för hvilka jag knappt behöfver tillägga, att jag menar hedersgubben, sora Tunkade med postväskan mellan Kristianstad och Åhus — tänk om Hans postbudet hade haft en velociped och vana från ungdomen vid att maniera den, hvad det skulle hesparat honom mången svettperla och de brefförhidande mänga timmars väntan! Och hvilket intressant skådespel sedan att ha fått se Hans stormande landsvägen framåt på sin hialkäst och göra en den elegantaste sväng in på gårdsplanen fram till