hade insett att den ene ej hade något at frukta af den andre, ändrades samtalet och ord vexlades så djefvulska och bofaktiga, att jag aldrig skulle glömma dem, ifall ännu ett århundrade vore mig beskärdt. Jag har inpräglat dem i mitt minne och ofta upprepat dem för mig sjelf, för att yppa dem vid tillfälle, och denna tidpunkt, fremling, är nu kommen. I det säckpiparen yttrade de sista orden, stödde han den venstra handen omedvetet mot säckpipan, så att den återstående luften utströmmade med en gäll ton. Derefter kastade han en sällsam, kärleksfull blick på Fortis och fortsatte sin berättelse. — Hvad hindrar er att förtjena en penningsumma, som är tillräcklig att köpa en jakt lika så stor som den derute, hörde vi slutligen Xhiteleaf säga. — Hvad som hindrar mig? utropade Barrow skrattande, — ingenting annat än att jag inte vet hvarifrån jag skall ta pengarne. — Det är visserligen kinkigt, men jag kunde kanske ge er ett tillfälle dertill, om ni blott ville förstå mig. — Aha, menade Barrow, — jag märker hvarifrån vinden blåser; det är fråga om en sak, genom hvilken man kan komma in i fans kök. Jag förstår er så der halft om halft, mr Whiteleaf; tala emellertid tydligare, ty vi äro ensamma, och det här brädskjulet har inga öron, (Forts.)