— Halt, unge man! återtog säckpiparen, och tillika tillbakahöll han Fortis, som ville springa upp, med en hos hans höga ålder oväntad kraft, — inte i dag, into i morgon bör ni synas vid qvarnen; då först är den gynnsamma tidpunkten inne, när man efterskickar er. De fiendtliga anslagen måste först mogna vidare, med ert uppträdande är allt ännu icke fejordt. Äfven den unge lairden måste llas och notarien blottas helt och hållet, och det är möjligt endast om vi få nya ovedersägliga bevis på hans brottslighet, då ni uppträder och kan förevita honom mordförsöket mot er. Ni måste således göra färden med den af Barrow förda jakten; ni måste öfvertyga er att min varning ej hvilade på någon villfarelse, och endast då kan ni verka med eftertryck. — Således önskar den der notarien, hvilken ni kallade Whiteleaf, att rödja mig ur vägen? frågade Fortis, som nu ej längre betviflade säckpiparens ord, — hvad kan föranleda honom att förfölja mig, en fremling, som han ännu aldrig har sett? — Och det srågar ni ännu? svarade gubben med saderlig välvilja, begriper ni inte, att den arme vilseförde lairden meddelade honom resultatet af sitt samtal med Eva? Begriper ni inte, att notarien ser i er det enda hindret för sitt frieri, och att han vill undanrödja er i tysthet? Ty hvem skall bekymra sig om att en obekant fremling faller öfver bord genom oförsigtighet under en sjöfart? Men sätt er närmare intill mig, ty jag har ännu mycket att säga er. Mitt eget kött och blod har dött en onaturlig död och är längesedan förmult