— Och hvart skulle du v att kunna blifva qvitt den förebråelsen att hafva gjort alla de dina olyckliga? frågade den unge lairden derefter så häftigt, att det trängde som en knif genom mitt hjerta, fortfor säckpiparen i sin berättelse. — Dina ord antaga uttrycket af en hotelse, svarade det guldlockiga barnet utan fruktan, — o, Fortesquieu, är det en broders ord? Men öppet som du frågar mig vill jag äfven svara dig: Först skulle jag styra mina steg till ön Mackinaw, der någon lefver, bos hvilken jag är välkommen, äfven om jag vore en tiggerska. — Sade hon det? utropade Fortis öfverväldigad af sina känslor och fattade krampaktigt gubbens hand. — Ja, det sade hon, och jag ser att det unga hjertat inte misstog sig, svarade säckpiparen med ett välvilligt leende: — 0, tack för dessa trösterika meddelanden! utropade Fortis hänryckt. — Nej, den dyra flickan har ej misstagit sig, och ehuru jag ej har talat öppet med henne, så har hon dock läst i mitt bjerta. Jag skall välsigna den dag, då hon och hennes familj förlora sina jordiska egodelar, ty genom en sådan förlust bringas vi närmare hvarandra. Om förr en oöfvervinnerlig skygghet afhöll mig att efter en så kort bekantskap ådagalägga mina känslor för henne, så hafva dessa betänkligheter försvunnit numera. Jag känner mig stark nog att framträda inför henne med en afgörande förklaring och redan i dag bedja om tillåtelse att få ställa mig jemte henne som hennes berättigade beskyddare, — ja — redan i dag! Der nere ligger kanoen, vi skola ej dröja ett ögonblick!