Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1869, sida 1

något oväsen förspordes; de åtvarnades på samma sätt att skingra sig och lydde. Samma dag kringgick hr kronofogden å marknadsplatsen, sägande med hög röst till mötande personer: ,Jag går och väntar mig en kula, men det kommer ingen kula, jag undrar när kulan I skall komma, eller något dylikt. Att det vördnadsbjudande i en befallning i konungens namn och det fruktansvärda i hotet om skjutning med skarpa skott skall förlora snart sagdt all verkan genom att ständigt i otid upprepas, är klart, likasom ock att genom sitt ofvan I skildrade beteende hr kronofogden, som redan unsder föregående ligvidationsmöte vidtagit några mindre välbetänkta retsamma åtgärder, nu skulle mot s(sig reta sinnesstämningen, äfven om folket förut svarit mot honom välvilligt sinnadt, samt dessutom sgöra sig rent af löjlig. Också lära åtskilliga ynsgre och kitsliga personer tillåtit sig hvarjehanda sslåpaktiga stickord, mest i form af på hans namn, såsom t. ex.: ,,Ljusdahls vinter är val ej så farlig. (Hr Winter bor i Ljusdahl.) ,Vintern smälter väl och dylikt. Såvidt af de talrika personer, som derom tillsports, kunnat inhemtas, har dock emot honom intet hot i handling eller ens ord f dan hr kronofogdens uppgift härom förefaller oss så mycket mera osannolik, som illiga af våra nämnde sagesmän oftast vistats i hr kronofogdens närhet. Skulle icke desto mindre, samtlige ovetande, några hotfulla yttranden fällts, så kunna dessa ingalunda varit högljudda eller allmänna och icke heller, då våld eller försök dertill icke åtföljde, innebära någon trängande fara, utan hafva endast utgjort ett lättsinnigt och tomt prat. Men som sagdt är, ingen har hört något hot ens i ord. Thorsdagen, den tredje och sista mötesdagen, timade det beklagliga uppträde, som nödgat oss till det smärtsamma steg att påkalla konungens högsste åklagares mellankomsi till skydd mot en konungens embetsman, som tillåtit sig våldsamheter af den upprörande art, att oss veterligen dylika aldrig inom vårt fädernesland blifvit af ordningens handhafvare begångne. Sinnesstämningen var oförändrad och inga oroande folkskockningar hade under dagens lopp förekommit, dä på eftermiddagen rörelsen började blifva allt lifligare ju närmare det led till den tid, då stånden och bodarne bruka stängas. Kopparslagaren Söderqvist iakttog då, och innan den i rapporterna omförmälda pigan häktats, några personer, som uppgingo mot högvakten, gå sörbi den dörr till hans butik (se kartan n:r 12), som vetter ät uppgången från landsvägen till Silens öfre gård, bärande dit upp en person, alldeles sanslös med bängande armar och ben, till utseendet liflös. På tillfrågan af Söderqvist hade då svarats, att karlen icke troddes vara död, samt att han blitvit slagen af hr kronofogden med en pistol. Söderqvist, som härvid erinrat sig, att han någon stund förut sett hr kronofogden med en pistol i handen gå ifrån bögvakten ned mot marknadsplatsen, förmäler, att, såsom ock hr:kronofogden sjelf bestyrker, intet oväsen då ännu egt rum. Att karlarnes nämude uppgift är sann, anses af ransakningen komma att framgå. Hr kronofogden synes i sådant fall, redan innan något oväsende förekemmit, hafva börjat att med aldrig svikande effekt pröfva sin styrka. Då mannen, en viss Per Hansson, som visserligen förmäles bafva förut uppfört sig högst oskickligt, uppbars, qvarstannade åtskilliga af de medföljande, tysta och bestörta utanför. Detta, men icke såsom herr kronofogden uppgifver, pigans häktning, utgjorde första anledningen till folksamlingen. Haudeln tilltog allt mer och mer, då framemot kl. 5 2:ne soldaier kommo ledande en qvinna upp mot högvakten; qvinnan gjorde icke något motstånd utan medföljde villigt, högljudt och fräckt skämtande. Detta uppträde i och tör sig egnadt att hvar som helst, än mera på en marknad, locka åskådare, gjorde detta, isynnerhet som qvinnan var klädd i blotta linnet och kjol (efter hvad som säges till följd af vägran att taga mera på sig), och emedan ett rykte genast allmänt spridde sig, att en af de soldater, som enligt ordres förde henne till häktet, skulle vara hennes fästman. Också följde efteråt en samling folk, hurrande och skrattande. Något det ringaste våld eller försök att befria henne hade bärunder icke försports, och hela uppträdet hade endast gifvit anledning till åtlöje, skratt och några hurrarop. Detta intygas af bennälde Söderqvist, kopparslagaren Wahlström, bundtmakaren Andersson och jerdingsmannen Gudmund Andersson. Några få personer hade följt med upp på gården emot högvakten på Silens öfre gård, men sedermera på tillsägelse aflägsnat sig derifrån, likasom de, som velat dit uppgå, men atvisats, godvilligt dragit sig tillbaka utom grinden och ned mot landsvägen, der de öfrige medföljande hade stannat och der en eller annan af nysikenhet tillstött. Nu framträdde hr kronofogden och tillropade 1 folket trenne gånger i konungens namn att skiljas, något som föranledde en eller annan att gå samt såtskilliga att uppstämma hurrarop, som dock icke lära varit hvarken talrika eller ihållande och som svårligen ens af de mest nogräknade kunna på sallvar kallas ,skrän. Vidare bördes också ett loch annat glåpaktigt uttryck, hänsyitande som vanligt på hr kronofogdens namn. Samtlige de personer, som härom tillfrågats, hafva utan undantag förklarat, att de som voro samlade på landsvägen vid detta tillfälle, endast syntes nyfikne och roade af det otvifvelaktigt i viss mån löjliga uppträdet, men att något våld, hot eller ens någon ilska icke heller nu förnummits, långt mindre något uppsåt att med förenadt våld sätta sig upp emot myndighetens bud, eller att den till embetsåtgärd tvinga eller att för sådan åtgärd hämnas. Den ifrågavarande tolkhopen nade icke heller varit försedd med något slags vapen, ej ens käppar eller spakar. I öfrigt sågos de marknadsbesökande dels med och dels utan åkdon fram och åter passera landsvägen utefter öfver torget åt begge hållen; vid bodarne var man sysselsatt dels med handel dels med inpackning af öfverblifna varor för hemfärden. Sådan var sakernas ställning när kronofogden lät slå larm och fann lämpligt att för fredliga menniskor och några skrålande pojkar uppläsa de paI ragrafer af strafflagen som handla om uppror och att befalla skarp laddning. Icke heller nu och härefter hördes något hot eller begicks något våld af hopen, hvaremot, i följd af larmslagningen, en mängd personer tillströmmade för att få reda på hvad som försiggick. Att i ölrigt när en sådan menniskomassa är församlad på en trång plats, sinsemellan samtalande, ett sorl uppstår är något som vid dylika tillfällen inträffar; och att i detta Vv tall särskildt intet i någon mån nämnvärdt oväsende, som kunde väcka, skälig farhåga, förekommit, derom, likasom rörande våra öfriga uppgifter om folkets sinnesstämning och beteende åberopa vi häradsdomaren och ordföranden i Jerfsö sockens kommunalstämma Anders Andersson i Skridsvik, tjerdingsmannen Gudmund Andersson, nämndemannen Per Jonsson i Säljestad, korporalen Höglund och soldaten Engström, begge af kommenderingen, flere bofaste bönder från Jerisö och anI ära socknar, skrifläraren Lunde samt bundtmakaren Andersson, bleckslagaren Ahlbom, guldsmeden a I Nordin, kopparslagarne Wahlström och Söderqvist j äfvensom handlanden Sven Nilsson, samtlige sist; I nämnde från Hudiksvall, jemte en stor mängd an1 ara här icke namngifna personer. Samlige desse dj hafva sagt sig icke funnit någon rimlig anledning n sör hr kronofogden att mot ifrågavarande folkt naangd förfara likasom emot upprorsmän. r (Forts.) örsports, hva1 — OP —7