Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 maj 1869, sida 2

slaget. Visserligen erkände nästan alla de missbruk, hvartill pressen gjort sig skyldig, och många framhöllo särdeles bjert dessa missbruk, men föreskriften om boktryckarens, eller, då utgifvaren vore känd och bevisad, denne sednares ansvarighet ansågs likväl icke kunna förekomma dessa missbruk, men deremot utgöra ett intrång i tryckfriheten. Missbruken förmenades bäst korrigeras genom pressen sjelf samt den allt mer och mer utbredda tolkbildningen utgöra ett naturligt korrektiv deremot, derigenom att det goda omdömet skulle hindra att dåliga skrifter blefvo lästa. Genom att kvälfva ansvarigheten för tryckfrihetsförbrytelser på boktryckaren, under det denne skulle ega att i vanlig domsfblsväg leda ansvaret på någon annan, skulle, å ena sidan, icke författaren, icke ens den sannskyldige utgifvaren träffas, men deremot en direkt uppmuntran gifvas till begagnande just af det ansvaringssystem, som man velat förebygga; hvarjemte, i håndelse af rättegång, en mot allt begrepp om tryckfrihet stridaude inqvisition rörande det boktryckeri, som vore ifråga, skulle komma att ega rum. Å andra sidan skulle, oaktadt den här ofvan antydda utvägen, dock till följd af en alltför naturlig farhåga att, i händelse af behof, ej kunna åstadkomma antaglig bevisning, boktryckaren högst sapnolikt, isynnerhet under vissa politiska tidsförhållanden, undandraga sig att trycka skrifter, med hvilkas utgifvande något äfventyr kunde tänkas förbundet. Dessutom anfördes, såsom ett väsendtligt skäl mot förslagets antagande att deri saknades föreskrift om bestämd regel hvem som bevisligen bör anses som utgifvare. I denna anda yttrade sig hrr O. Jönsson, Siljeström, Hedlund, P. Nilsson i Espö, N. Larsson, friherre Liljencrantz, Grafström, J. Pährsson, Björck, P. Nilsson från Christianstads län, Hierta, Vougt, C. A. Larsson m. fl. Till försvar tör det framställda förslaget uppträdde endast hr Ribbing, friherre Gripenstedt, samt brr Sjöberg och L. 0. Larsson, hvilka såsom hufvudargument anförde att den ifrågasatta bestämmelsen hade det företräde framför motsvarande föreskrift i n. v. tryckfrihetslag, att, der åtal för tryckt skrift komme i fråga, straffet trat fade den rätte gerningsmannen, och icke såsom 1 det för sedlighet och rättskänsla upprörande förhållande egde rum, att den oskyldige mot betalning iklädde sig den skyldiges straff. Förslaget gjorde icke något intrång i tryckfriheten, utan med detsamma var i stället det enda hindret derför borttaget, nemligen tillståndsbeviset. Andra länder, såsom Norge, Danmark, Belgien och de flesta tyska stater hade antagit den nu ifrågasatta grunden för ansvarigheten. Att icke missbruken, såsom man påstått, rättade sig sjelfva, deraf hade man dagligen en sorglig erfarenhet, och ett antagande af det framställda förslaget såsom hvilande skulle utgöra en varningsgrad mot den del af pressen, som gjorde sig skyldig till dessa missbruk samt komma den att inse, det den allmänna rättskänslan kännt sig sårad af dess handlingssätt. Efter slutad diskussion afslogs, med 74 röster mot 44, hvad utskottet föreslagit rörande bestämmelsen om ansvarighet för tryckt skrift, äfvensom andra i samband dermed stående förändringar i tryckfrihetsförordningen. Kammarens beslut rörande utskottets öfriga förslag ha vi i går omnämnt, påpekande nu endast bland de förändringar i tryckfrihetsförordningen, som förklarades hvilande, den om förenkling i jurymannaeden. (Efter p.5)