Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 maj 1869, sida 2

tig sanning vara förborgad, som måhända stod i förbindelse med qvarnen och Eva. Han åtlydde således uppmaningen, och i det han satte sig midt emot gubben, sade han vänligt och med deltagande: — Jag är beredd, gode, gamle man, att höra edra meddelanden och att fast inprägla dem i mitt minne. Med afsigt begagnade han ord, hvilka han trodde skulle ljuda angenämt för säckpiparen, och denne var ej heller känslolös för den unge mannens aktningsfulla beteende. Ty ehuru han på sitt vanliga sätt stirrade ut i toma rymden med halfslutna ögon, flög likväl ett välvilligt leende öfver hans magra ansigte. Utan att förändra hufvudets ställning började han: — Den siste Mac Ivor har återkommit till föräldrahemmet. Han kom inte ensam, han kom åtföljd af en orm, som har slagit sina förderfliga ringlar omkring den unge lairden och söker äfven att insnärja min guldlockiga älskling. Ormen har en glatt hud, han kan anta hvarje färg och döljer sina gifttänder under ett fromt yttre. Mina hundra vintrar skyddade mig ej mot att bli narrad af ormen, att trycka hans hand, dela mitt snus med honom och önska honom framgång åt hans bemödanden. Ormen heter Whiteleaf, han vill köpa qvarnen för att sätta den unge lairden i tilltälle att återse sina fäders stamgods. Mina öron äro gamla och utnötta, men der nere i kanoen vaka öron, som lyssna för mig. Frolic är en tapper krigare och en trofast vän; tjugo vintrar ha skakat sin snö öfver vår vänskap, utan att afkyla den. Frolics ögon äro skarpa som hans öron, men mina slutna ögon se ännu län