Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 maj 1869, sida 2

önskat ge mig dylika, tillade han mildrande, då han märkte att Fortis blickar oaflåtligt voro riktade mot honom, — ja, det hade hon gerna gjort, det stod skrifvet i hennes ansigte, och tydligt hörde jag: Mitt hjerta är derborta på ön, hon sade det till sin broder, och tårarne uppstego dervid i hennes ögon. -— Visste hon att ni tänkte bege er hit? frågade Fortis med en känsla, likasom ville hans bröst sprängas af förtjusning. — Hon visste det inte, och hon skall inte heller erfara att jag har varit här. Jag gick bort, hemligt och obemärkt. Jag känner en Mac Learys pligt; jag måste vaka öfver Mac Ivors välgång, och inte förr nedlägger jag mina förtorkade lemmar i jorden, förrän den af ödets blixt träffade stammen har skjutit nya skott. — Och likväl ville ni tala vid mig, gode vän? frågade Fortis, då säckpiparen tystnade. — Jag ville tala vid er, fremling; jag bar sett ett moln, som sväfvar öfver Mac Ivors tak, ett svart, olycksbådande moln. Det kan med sin förintande stråle träffa många; men, framför alla andra, fremlingen, som tänker lägga den sköna solblomman vid sitt hjerta. Kom, fremling, sätt er bredvid mig; jag har sett mycket och måste tala mycket med er, så mycket som jag annars inte yttrar under ett helt år. Sätt er bredvid mig och hör mig. Ehuru Fortis i början var frestad att antaga Robs ord som utbrott af en upprörd fantasi, kände han sig dock sällsamt rörd genom den lugna säkerheten i hans väsen. Han ansåg det således möjligt, att under den egendomliga form, i hvilken gubben klädde sina tankar, kunde en vig