Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 maj 1869, sida 2

skall börja. Vinden är svag och knappt märkbar på denna sidan af ön, jag skulle derför råda dig att stanna i Mackinaw öfver natten. Jag följer er då till värdshuset och dröjer ett par timmar hos er. — Nej, Charles, vi ha nu träffats, och det måste vara nog för i dag, svarade Eva bestämdt, men hon tryckte dervid sin ledsagares hand för att mildra sin vägran, — jag vet hur mycket mamma längtar efter oss. På qvarnen känner man redan ångbåtens ankomst och beräknar noga, när vi kunna vara der. Stanna vi endast en timma längre, skulle mamma bli orolig och kanske tro att vi ej varit med. Nej, nej, Charles, man bör ej leka med en mors Oro. — Således är min hulda Eva obeveklig? — Obeveklig, bäste Charles; natten är klar och mild, det finns således ej något skäl att låta vår mor vänta på oss en enda minut. Men lugna dig, dyraste Charles; jag skall ordna så, att vi snart få återse hvarandra. Etter fyra eller fem veckor kommer min svåger, — som jag tillskref dig, och med honom kan du tala samt inleda saken. Men till dess ingen öfverilning, dyraste Charles, — och den djupaste hemlighet. Herbert suckade. Han tycktes ej rigtigt förstå, att man ej utan samvetstörebråelser kan gäcka en moders längtan, men han vågade ej att göra några vidare invändningar. Emellertid hade de kommit till det ställe, der de måste vända sig åt sidan från bryggan. Fortis och den unga frun befunno sig omkring tio steg framför dem. Då de nu nedstego utför bryggans knappt en fot höga afsats, träffade officerens blic