Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 maj 1869, sida 2

1114 SVAG 1717 5—170 GM dct UC 101H 116ö0 Guds ord. Göteborg den 4 Maj 1869. 170634 Riksdagsbref. XXVII Stockholm den 6 Maj. Då i Måndagens plenum frågan om en normalstat för tullverket förekom i andra kammaren, uppstod derom en debatt, som var rätt anmärkningsvärd och hvilken ledde till ett beslut, som var det första i sitt slag inom vår närvarande representation. Då nemligen statsutskottet tillstyrkt bifall till Kongl. Maj:ts förslag om bibehållande af de tvenne ännu återstående tulldistriktchefsbefattningarnel(i Göteborg och Malmö), såj antog andra kammaren hr Björcks reservation, som innehöll: ,att riksdagen måtte i und. anmäla, att riksdagen icke kunnat bifalla Kongl. Maj:ts förslag om bibebällande af distriktehefsbefattningarne, utan beslutit att samtliga dessa embeten, jemte dervid anställda expeditioner, böra vid slatet af innevarande år indragask. — Finansministern frih. Ugglas kämpade med värma och talang för de ifrågavarande embetenas bibehållande, men mot honom talade i första rummet hr Björck samt derjemte C. Iivarsson, Hedlund m. fl., hvilka ansågo dessa delegationer af centralstyrelsen numera obehöfliga, efter det tullkamrarne kunna pr telegraf inhemta förhållningsordres från styrelsen. Såsom chefer för den yttre bevakningen ansågos desse embetsmän icke lämplige, och i öfrigt trodde man icke att de egde den myndighet öfver kontorscheserna, att deras förmanskap i detta hänseende egde någon betydenhet. Åtven andra sunktioner, som tillskrefvos distriktcheferna, ansågos kunna fullgöras på andra och lämpligare vägar, och så beslöt kammaren latsernas indragning, med den stora majoriteten af 135 röster mot 19, hvilken majoritet gör det sannolikt, att detta beslut blifver beståndande vid den samtälda voteringen med första kammaren, som gillat utskottets och Kongl. Maj:ts förslag. Under öfverläggningarne upplystes, att den nuvarande chefen för tullverket indragit öfver 300 tjenster vid verket, hvilket är ett ansenligt belopp, ehuru besparinarne ej blifvit betydliga, enär återstående jenstemän erhållit bättre vilkor, hvilket också varit i sin ordning. Dessa steg rönte allt erkännande, men man ville ej stanna dervid, och detia icke blott ur ekonomiska skäl, utan ock ur synpunkten af förvaltningens enkelhet och snabbhet. Det ömtåliga i saken var, att personliga intressen här berördes, enär det ej var kammarens mening, att jörtjenta embetsmän skulie genom den belutade indragningen blottställas i afseende å sin utkomst. Särdeles måste man dervid beakta tulldistriktchefen i Göteborg, hvars långvariga tjenst inom tullverket varit förenad med många vigtiga förtroende-uppdrag. Derföre blef också den punkt, som afsåg de vilkor, hvarunder de ifrågavarande embetsmännen skulle upptöras på indragningsstat, återremitterad till statsutskottet. Det är, som sagdt, första gången representationen har, genom anslags-beviljandets kraft, indragit tjenster; det är en utväg, som, enligt mitt förmenande, bör begagnas endast med den yttersta hofsambet, men regeringen bör deraf finna sig manad att i tid taga de initiativer på dessa indragningars område, som at densamma fordras. . Äfven kustchefernas existens var allvarsamt ifrågasatt, men de räddades derigenom att Helsingborg eger en utmärkt kustchef, som visat sig vara alldeles nödvändig, för att i någon mån stäfja smuggleriet. Oaktadt det väl kunde visas, att på mer än en ort eljest dessa platser, under rätt många år, innehafts af personer, hvilkas oförmåga vore allmänt känd, ville kammaren icke gå in på dessa tjensters indragning. Det är förhållandet — såsom en talare också under diskussionen erinrade — att den personliga odugligheten förr eller sednare rubbar hela embetets tillvaro. Finner allmänheten, att ett embete kan under flera år antingen stå ledigt eller försummas genom innehafvarens oförmåga, så kan man ej undgå att itrågasätta behöfligheten af en sådan tjenst; hvaremot, då en kraftig och duglig tjensteman visar sig gagna uti sitt kall, man måhända anser tjensten mera nödvändig än den i grunden är. Då den nu föreslagna staten endast blifvit antagen för 1870, blir det för generaltullstyrelsen nödvändigt att utarbeta nytt förslag till normalstat, varande det önskligt om generaltulldirektören ville dervid taga i betraktande de enklare och mera praktiska former, som finnas i andra länder, hvaribland särskilt torde böra nämnas Norge. Gårdagens förmiddagsplenum upptogs af debatter i hvitbetssockerfrågan. Berillningsutskottet hade föreslagit, att en beskattning åt hvitbetssocker skulle börja d. 1 Juli 1873, då en skatt af 2 öre pr dCå. (rättare 1 af tullen å råsocker) skulle vidtaga, hvilken efter 3 år skulle höjas med 2 öre och ytterligare efter nya 3 år med 2 öre samt slutligen d. 1 Juli 1882 med ytterligare 2 öre, intill den 1 Juli 1885. Alltså skulle man nu binda sig för ej mindre tid än 16 år. Hr Wijk påyrkade, att beskattningen af 2 öre skulle inträda redan d. 1 Juli 1871, och deri instämde äfven frih. Gripenstedt, med det tillägg, att förhöjningen skullel: försiggå hvartannat, i st. f. hvart tredje 2—