Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1869, sida 2

och dit, ja, äfven de små segelfartyg, som hade ankrat på tryggt afstånd från stranden, försågos med signalljus för att skydda sig mot olyckshändelser. Denna sista åtgärd kunde dock anses öfverflödig, emedan stjerneglansen och det svaga månskenet upplyste natten temmeligen. Äfven på strandremsan framför den lilla staden flammade här och der små eldar. De tjenade emellertid ej som signaler, utan hade blifvit uppgjorda på den sandiga stranden, mellan uppdragna fiskarbåtar och indianska barkkanoer, samt belyste här en grupp hvilande fiskare, medan de på ett annat ställe utgjorde medelpunkten för en vandrande Schippewäfamilj. En liflig eld flammade helt nära landningsbryggan. Den några steg derifrån liggande barkkanoen antydde närheten af infödingar, men man fann denna förmodan bekräftad blott till en del, då man framträdde till elden. Frolic och säckpiparen hade nemligen slagit sig ned der och tycktes ej bry sig om någonting annat än sin kalumet, hvilken de rökte turvis, samt elden, 1 hvilken båda två stirrade med samma orubbliga lugn. kanoen, hvilken låg bakom dem, omstjelpt på sanden, var densamma, i hvilken de brukade företaga sina djerfva utflykter äfven under storm; men de hade ej denna gång tillryggalagt sträckan från dvarnen sl -Mackinaw i sin svaga farkost. De hade anländt med qvarnens jakt och hade medtagit kanoen för att underlätta utoch inskeppningen. Jakten ankrade omkring trettio steg från stranden, der dess köl ej äfventyrade