Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 maj 1869, sida 3

1:sta punkten i utskottets förslag (frågan on sträckningens bestämmande öfver Sevalla) och för behöll sig att sedermera få framställa förslag afseende på det anslag, som enligt hans tanke borde till arbetenas påbörjande vid denna riksdag beviljas. Hr Lithner anhöll att få i sitt på förmiddager gjorda yrkande göra den ändring, att hr Hörnfelts reservation måtte bifallas, icke hr Jan Anderssons Skilnaden mellan dessa båda reservationer var den, att den förra endast afsett sträckningens bes mande öfver Sala, den andra åter tillika innefa tat begäran om anslag för denna linie. Hr v. Troil fästade sig förnämligast vid den del saf utskottets hemställan, som afstyrkt allt afseende Tpå grefve Erik Sparres motion, en hemställan, hvilken talaren på det varmaste ville understödja. För öfrigt ville ban icke, att någon banrigtning vid denna riksdag skulle bestämmas, isynnerhet som de båda omtvistade linierna ännu icke blifvit tillräckligt undersökta. Dessutom borde man icke sinlata sig på några vidare jernvägsbyggnader innan man fått en fullständig plan för hela jernrägsnätet. Talaren yrkade derföre, att kammaren måtte, med afslag å grefve Sparres motion, besluta, det riksdagen skulle ingå till K. M:t med en a hållan, att K. M:t ville låta utar lägga fö slag till de jernvägar, h närmaste tolf eller femton åren ar som stambanor af staten byggas; äfvens lag, i hvilken ordning deras anläggning borde ske, och plan till lämpligaste sättet för anskaffande af dertill erforderliga medel. Om taleren emellertid skulle nödgas att nu votera om någon viss rigtning för norra stambanan, såg han sig at många skäl töranlåten att rösta för Sala-linien. Friherre von Schultzenheim höll ett öfvervägande humoristiskt föredrag till försvar för Sevallalinien, och modifierade sitt på förmiddagen framställda yrkande derhän, att ban nu endast begärde bifall till ntskottets förslag. Hr Staaff sökte med kartan i hand ådagalägga Salaliniens företräde i afseende på blifvande trafik, och yrkade bifall till hr Ilornfelts reservation. Med honom instämde hr Ljuslin. Hr Harald Eriksson ville med sin kännedom om bergshandteringen och dess bebot, förklara, att ingendera af de båda ifrågakomna linierna vore af någon serdeles vigt för bergslagerna, utan kunde deras intressen endast befrämjas genom Frövi— Falu-banan. Hr Hessle fann frågan ej så utredd, att han ville uttala något bestämdt yrkande deri, utan ansåg han klokast att öfverlemna bestämmandet at banans sträckning åt regeringen, som stode öfver alla enskilda parti-i Hr Hierta, som reserverat bemställan, fann det ändamål riktningen af en bana, utan att något anslag dertill kunde lemnas på samma gång, emedan, enligt hvad erfarenheten visat, ett sådant bestämmande på förhand icke hindrade de intressen, som påyrkade en annan riktning, att vid en följande riksdag ånyo uppväcka striden. Visserligen hade man under diskussiouen föreslagit beviljandet af anslag till olika belopp, men då statens finanser väl icke vore i bättre tillstånd nu än vid riksdagens början, och man sålunda för medels erhållande antingen åste anlita lånevägen eller ock bestämma sig för ökad beskattning, syntes det tal. som om dylika anslag nu icke kunde komma ifråga. Hr Beronius upptog till besvarande de tvänne hufvudargumenter, som anförts mot den af utskottet föreslagna riktningen, nämligen att jernvägen komme att gå för nära Mälaren, samt att en ytterligare bana mellan Upsala och Sala blefve nödvändig. Hvad angick det förstnämnda skälet, så visade det sig, att i utlandet de flesta jernvägar berörde vattendrag, hvilket ock var naturligt, då orter i närheten at vattendrag, såsom de bäst uppodlade, också vore mest i behof af lättade kommunikationer. Hvad angick det andra skälet, eller att en jernväg blefve erforderlig jemväl mellan Upsala och Storvik, så var talaren äfven af den tanke, att landsdelen norr om Mälaren uppå Geflebanan verkligen i framtiden komme att behöfva 2:ne banor, men detta vore en fråga, som borde öfverlemnas åt kommande tiders omsorg. Talaren yttrade sig bestämt mot den ifrågasatta Upsala—SalaStorvikstråckan, å hvilken han var öfvertygad ej skulle forslas ett lass jern eller hö. Thurebergsbanan vore äfven af militära skäl ej allenast berättigad, utan ansågs af sakkunnige för alldeles nödvändig. Yrkade af dessa skäl bifall till utskottets förslag. Sedan ytterligare hrr Treffenberg, L. Persson och frih. v. Schwzenheim talat för bifall till hr v. Troils förslag, hr L. O. Larsson för hr Björcks, hrr Fredriksson och P. Andersson från Westmanland för utskottets och hr J. E. Johansson för afslag derå, afslutades diskussionen. Härefter anstäldes först 2:ne voteringar för erhållande af kontraproposition mot utskottets förslag. Dervid erhöll, i 1:sta voteringen, hr Björcks förslag 93 röster och hr v. Troils 79. I andra voteringen, mellan hr Björcks förslag och ir Hörnfelts reservation, segrade det förstnämnda ned 108 röster mot 65. Slutligen, i hufvudvoteingen, erhöll utskottets hemställan 38 röster och ryssnämnda förslag 137, hvadan kammaren afslog lels grefve Sparres motion i hvad den rörer det itaf honom föreslagna utsträckta system af statsvanor samt statsbanornas byggande genom bolag not godtgörelse i statsobligationer, dels ock hvad tatsutskottet föreslagit rörande fortsättningen af ernvägsanläggningar för statens räkning. not utskottets att bestämma Östra stambanan. Vidare har utskottet, jemte afstyrkande af åtkilliga motioner, hemställt, att några medel nu