Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 maj 1869, sida 2

Ank)MuUuA IIKInImR. Ett sådant uttalande ansågs deremot af hr Montgommery-Cederhjelm och grefve Ugglas vara både obehöfligt och olämpligt, då såväl af de utskottsbetänkandet vidfogade bilagor som ötriga förhållanden tydligen vore ådagalagdt, att vederbörande ingalunda försummat att, då sådant funnits vara med det allmännas fördel förenligt, anlita svenska sabrikanter. Kammaren beslöt utan votering att icke aflåta en sådan framställning som motionären föreslagit. (Forts.) För debatten rörande den af hr Jöns! Pährsson väckta motionen om ordnarnes afskaffande meddelar , Dagens Nyh. för i Fredags följande redogörelse: Ordensväsendet. Efter en hop triviala ärender, som endast föranledde sömniga diskussioner inom andra kammaren i förrgår afton, förekom en fråga, som tvärt satte lif i de domnade lifsandarna, neml. frågan om ordensväsendets afskaffande, hvarom, som bekant, hr Jöns Pährsson väckt förslag. Det sjette tillfälliga utskottet, som behandlat detta ärende, hade mycket knapphändigt affärdat motionen och endast yttrat, att det ej tillkom riksdagen att fatta beslut i en sådan fråga, hvarvid naturligtvis sar underförstås, att ordensväsendet är konungens privata affär eller nöje. Motionären, som först fick ordet, sade sig känna i luften att han ej skulle lyckas få sitt förslag antaget. Han ville dock ej vika vid första påtryckningen, utan fasthålla vid den del af förslaget, som yrkar att ingen ordensdekoration måtte utdelas efter 1870 ärs ingång. Hvad han i sin motion sagt om ordensväsendets skadliga inflytande, om den demoralisation som det sprider omkring sig i vida kretsar, och om hvilket farligt medel det, användt i samhällsvådliga syften, kan vara, det ville han vidhålla och trodde, att hvar och en som ej blifvit bländad af glitter och stjernor skulle gifva honom rätt häri. Man har sagt att ordnar utdelas för att belöna medborgerliga dygder. Utom det att en om sitt fådernesland förtjent man bör finna sin minsta belöning ien stjerna, som dinglar i ett färgadt band på hans bröst — en leksak, som aldrig borde synas utom barnkammaren — så borde han rentat skämmas att bära ett sådaut tecken, som numera alldeles icke är hvad det var ämnadt att vara, ej säger hvad det borde säga, utan ofta, liksom magnetnålen. ,,missvisar. Man behöfver blott se sig omkring. Å ena sidan hör man klagan öfver bristen på utmärkta förmågor, å den andra sidan kan man slå omkull sig på 5ordensprydda förtjenster. Om denna klagan också icke är alldeles berättigad, så är dock säkert, att vi ingalunda ha så många stora förmågor, som vi se utdelade ordensstjernor. Hr Hedlund hade alltid ansett och ansåg ännu denna fråga vara af vida större vigt, än man i allmänhet vill tillmata henne. IIon ingriper djupt i det sociala lifvets förhållanden och spelar en stor roll, som hvar man vet, inom sällskapslitvet. Betydelsen deraf kan ingen underkänna. Ordensväsendet är nu någonting helt annat än hvad det var vid dess uppkomst. Talaren uppdrog konturerna af dess historia för kammaren och vigade, att dess öde ej alltid legat i turstehänder. Det var de tyska furstarna under medeltiden, som insågo hvilken mäktig bundsförvandt de skulle få i ordensväsendet, om frågan härom rätt behandlades, d. v. s. baserades på den menskliga karakterens svaga sidor. Nästan hvarje furste hade sina , busordnar-, i hvilka det ansågs för en stor ära att blifva intagen. Dessa ordnar voro i början af allvarlig tendens. Men efter hand blef jorden begåfvad med gladlynta furstar och de stiftade äfven glada ordnar; en furste hade till och med en husorden som kallades ,.Narrarnas orden, och den ansågs vara en af de förnämste. En egendomlig omständighet med ordensväsendet, likasom med så mycket annat, är att qvinnan varit derifrån utesluten. Under medeltiden fanns visserligen i Tyskland en orden, som hette: , Dygdens slafvinnors orden, den utdelades till de förnämsta vid de furstliga hofven, der den naturligtvis hade att påräkna de varmaste sympatierna; men den upplöstes snart, man vet ej af hvad orsak: om den befanns obehöflig eller om den blef i saknad af medlemmar. Husordnarne efterträddes af de s. k. förtjenstordvarna. Hos oss infördes de första förtjenstordnarna för omkring bundra år sedan. Detta var just icke under en af vårt lands och vår storhets gyllene tider. Kanske var det just derför, som man tillgrep detta beqväma medel att förskaffa oss förtjenstfulla män! I kritiska ögonblick hittar man vanligen på dittills okända utvägar. Den då varande regenten i Sverge — en konung, som man ej precis kan påstå ha varit en af våra alldrabästa, likasom icke heller en at verldens första, ehuru historien känner honom under namnet Fredrik den förste, — instiftade, 70 år gammal och barn på nytt, Seraphimer-, Svärdsoch Nordstjerneordnarne. Den första af dessa ordnar är ätven den förnämsta i rang, det är en mycket fin orden, med hvilken blott ett ringa fåtal af jordens lige lyckliggöres. Den andra är afsedd att belöna bravur och framstående egenskaper å krigets blodiga fält, den tredje att tjena som tecken på utmärktare vetenskapliga förtjenster. Sedermera, när nationen utvecklade sig i intelligens och framåtskridande och de framstående förmågorna blefvo talrikare, uppkom snart behotvet af ännu en orden, såsom en belöning för borgerliga och industriella meriter. För detta ändamål stiftades Vasaorden. En af våra seduare konungar, ingalunda han heller af våra främste, ehuru han ännu ej varit död så länge, att han hunnit falla ur historiens minne, nemligen Carl XIII insåg varmt nödvändigheten af att rikta vårt ordensväsende och sporra den svenska fåfängan med ännu en orden. Carl XIII:sorden, som utom sitt inneboende värde har den yttre förtjensten att erinra oss om namnet på en staty i hufvudstaden. Utom dessa för vårt lilla land talrika ordnar ha vi en mängd medaljer, som till sin natur mycket närma sig ordnarna. De utdelas såsom belöning för någonting, som man gjort, och bäras i färgade band på bröstet, hvartill erhålles konungens nådiga tillstånd. Beklagligen har äfven hos oss det vackra könet blifvit från ordnarna uteslutet. Endast ett undantag finnes. Bland våra många konungar ha vi ock varit lyckliggjorda med en och annan regerande drottning. En af dem, Kristina, instiftade Amaranterorden och lemnade i den plats äfven för fruntimmer. Visserligen har denna orden sedermera förändrat karakter, men den existerar likväl ännu med sina dekorationer, receptioner och ordenstecken, och det utgör ett önskningsmål för många att komma in i Amaranten. Talaren var icke medlem af densamma, men han trodde sig veta, att hvarken ordensstatuterna eller någon annan förordning lägga hinder i vägen för att offentligt bära dess tecken på bröstet eller hvarsomhelst. Af den karakter ordensväsendet nu fått synes tydligt, att det blifvit ett särdeles vigtigt moment i den monarkiska institutionen och att det i vasentlig män bidrager att sprida glans omkring