Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 maj 1869, sida 2

1 hl T 2 UTRIKES, FRANKRIKE. Likasom många gånger förut, har ke saren nu äfven i den belgiska frågan genor sitt personliga initiativ gifvit saken en n vändning, och det synes hafva varit , val politiken, som forcerat honom att sje taga saken om hand och påskynda des afgörande. Kejsarens första underhandlin med Fråre-Orban blef utan resultat. Emel lertid jämrade sig oupphörligen regeringen kandidater vid de förestående valen til lagstittande törsamlingen deröfver, att för vecklingarne i den belgiska frågan på de högsta försvårade deras uppträdande ire geringens intresse, enär den allmänna me ningen betecknade denna fråga som ,,e1 mörk punkt på den politiska horisontenKejsaren medgaf riktigheten af de anförd: besvären, och med den honom i vissa ögon blick egendomliga raskheten i beslut, Bvil ken på ett förunderligt sätt kontrasterat med hans i andra angelägenheter til ordspråk blifna obeslutsamhet, öfverga han helt plötsligt den ståndpunkt han förut intagit. Under en ny sammankomst med den belgiske premierministern inlät man sig på mera praktiska frågor: modifikationer i tarifferna, internationella tåg från Strassburg till Rotterdam med uteslutande fransk tjenstepersonal, gemensamhet i banpolis, m. m. ,Fröre-Orban — beter det i en korrespondens härom — fattade genast som en klok och skicklig statsman den uträckta handen och gjorde allt för att facilitera återtåget för kejsaren. Icke längt efter förrättandet af de nya valen till lagstiftande församlingen lärer regeringen hafva för plan att inkalla de yyinvalde medlemmarne till en kort session r att pröfra valen och diskutera några förslag. Meningen härmed är väl likegentligen att känna den nya församingen på pulsen, för att sedan — om den efinnes rätt tillfredsställande — mera ugnt kunna öfverlemna sig åt förlustelerna vid festen på den hundrade ärsdaen efter Napoleon I:s födelse. Med anedning af den nu slutade sessionen yttrar n korrespondent: ,,Det andra kejsardönets tredje legislaturperiod slutar nu. Den etecknar en period af vacklande i de libeala reformförsöken; men den betecknar fven den svaga hållningen i den mexianska frågan och den hufvudlösa ängslan fver utvecklingen i Tyskland år 1866. agstiftande församlingen var svag så ofta rigsministern begärde pengar; den fann g tillochmed vid Haussmans oregelbunenheter. Men trots allt detta var denna ;rsamling för freden, emedan man visste, t landtbesolkningen var fredligt sinnad; 0. m. de dryga kostnader, som behösdes r armåens reorganisation, blefvo kalladel! edspanter. I det hela kan man rätt väl s ga, att majoriteten var mindre liberal r kejsaren, benägen för ett långsamt amåtskridande i materiella och kommerella angelägenheter, men deremot ängslig h småaktig i afseende på den politiska vecklingen. Dess undergifvenhet för hoft och för statsministern förnekade sig lrig; likaså tröttnade majoriteten aldrig l att afbryta oppositionens talare, samt — i nödfall — uppföra kaotiska sceOppositionen har under denna legisurperiod tillvext i styrka, och det rånde missnöjet är ögonskenligt; men vid so röstningarne öfverröstades alltid oppooner, på ett par undantag när. — — bd AA MA DD S — t—