Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1869, sida 2

— Förlåt mig, bad hon innerligt, — om jag genom mina oeftertänksamma ord väckte smärtsamma minnen; betänk att också jag sörjer en älskad far. Men om ni ej mera har någon mor, som med öppna armar helsar er vid er hemkomst, så skall ni åtminstone finna en graf, vid hvilken ni i bönen kan sända den bortsångna en helsning. Härvid tystnade Eva och observerade ifrigt hvilken verkan hennes välmenta tröstegrunder skulle utöfva på Fortis. Hon trodde sig hafva uppbjudit allt för att bevisa sitt deltagande. Men Fortis hade lutat sitt hufvud djupare ned öfver barrieren och stirrade dystert i vågorna, till dess det slutligen föreföll honom som hade ångbåten strandat på en fast klippa, och endast sjöns vatten vore inbegripet i en hastig rörelse. Hans tankar hvirflade om hvarandra, utan att han förmådde reda dem. Evas ljufva stämma och hennes hulda tröstegrunder vibrerade oaflåtligt i hans inre. Hans djupa, allvarliga tycke för den sköna flickan hade visserligen icke ännu alstrat några förhoppningar, men att just hon genom sina välmenta ord väckte minnen, hvilka en gång hade tört honom till förtviflans afgrund, att hon visade honom denna klyfta, som obarmhertigt skiljde honom från hvarje lyckobringande törbindelse, detta nedslog honom med samma kraft som förr, då Magnus med slug beräkning göt giftet i hans själ. Likasom då så rusade blodet äfven nu feberhett genom hans ådror och hotade att spränga hans tinningar. Hans panna brände, och alltmera lutade han sig fram