Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1869, sida 2

Den nedre delen af den guldgänsande solskifvan hade emellertid nedsjulkit i den aflägsna skogen, och efter. näga minuter skulle hon helt och hället örsvinna. Stilla, högtidlig frid hvilade ifver den vidsträckta vattenytan, som i praktfull orörlighet återspeglade den pururfärgade himlen. Ängbåten brusade oupphörigt framåt på sin spegeljemna bana, mer det buller han frambragte bortdog öfver den ofantliga vattenrymden; till och ned det pilspetsformiga kölvattnet bakon honom liknade en knappt märkbar line i oändligheten. Solen sjönk allt djupare 1ed i skogen. En otalig mängd hvita, lmmlika moln hade utbredt sig ända up till zenith. Öfvergående från bjert eldödt till violett tycktes de vaktas af ett strre, egendomligt formadt moln, som äfvn tycktes hvila mot skogsbrynet, på ring afstånd från solen. Det erfordrades het ringa fantasi för att i dess yttre form skilja en gumma med tillskrynklad mttmössa. Hon tycktes sitta på en låg pall och hafva svept sin trasiga kjortel mkring sig. Hon var klädd till hälften irödt, till hälften i violett, och der henneskjol hade erhållit en större rispa, framköt solen en eldstråle, hvilken sträckte långt bort och slutligen försmälte med en blå ethern. En väldig utväxt pydde den gamla herdinnans haka, hvarjmte hon kunde fröjda sig åt en näsa, om i storlek täflade med hakan. Båda voro så eldröda, att en nykterhetspredilant kunde gripas af fasa vid deras ås Och derjemte växte de alltjemt, till dess de slutligen