Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1869, sida 2

Staden och Länet. Offentliga föreläsningarne. Professor Dietrickson höll i går afton å mindre börssalen sin extra föreläsning, afhandlande , Bildhuggaren Sergel och Sverges förhållande till den moderna rennaisancen. Sedan föreläsaren fästat uppmärksamheten på den konstriktning, som med Nikodemus Tessin den yngre och uppbyggandet af Stockholms slott bestämde förloppet af Sverges konstutveckling i fransysk anda under förra hälften at adertonde seklet, betecknades Sergel såsom den, hvilken, under ett lif fullt af strid mot den herrskande konstandan, aldraförst genomförde det af Winckelmann påyrkade återvändandet till den grekiska antiken och genom denna till natursanning. Vidare redpgjordes i korthet för Sergels yttre lifsvilkor, hvarefter hvad man kunde kalla hans inre lifs historia skildrades genom betraktelser öfver hans konstnärliga uppfostran i hemmet, hans första resa till Paris och hans vistande i Italien, dervid utdrag ur hans dagböcker under resan meddelades. Vidare följdes samma tråd under skildringen at hans andra vistelse i Paris samt hans lif i hemmet under och isynnerhet efter Gustaf III:s död, dervid hans vänskap för och umgänge med Ehrensvärd, Masreliez d. y. och Bellman framhöllo Den melankoli, som fördystrade Sergels ålderdom, förklarades icke, såsom man hittills ansett, härflyta endast af sorg öfver konungens död, utan var densamma, enligt hvad hans efterlemnade papper gifva vid handen, i vida högre grad beroende derpå, att han, hemkallad från de länder och förhållanden, der hans konst emamt kunde förkofras, kände sitt öga och sin hand förslappas, på samma gång son en kraft af långt ringare betydelse än Sergel, nemligen Canova, uppsteg på de höjder, der Sergel under lyckligare omstänligheter borde kunnat vistas. Derester pivisades det inflytande, hvilket Sergel utifvade på samtiden, och specielt huru han genom sin inverkan på den danske konsnären Abilgård icke blef utan betydelse fir dennes verldsberömde elev. Till sist genomgingos några af hans mest framstående arbeten, till hvilkas omnämnande knöto sig några hittills icke offentliggjoda undersökningar öfver de enskilda abetenas öden. Det var specielt Faunendler, såsom föreläsaren påpekade, rättare de två Faunerna i Versailles och Stickholm,