Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1869, sida 2

öfver bröstvärnet likasom för att söka svalka bland de skummande vågorna. Då lades en hand vänligt på hans arm. — Mr Fortis, ni gör mig orolig, ljöd det mildt från Evas läppar, — o, om jag hade kunnat tro, att mina ord skulle uppröra er så smärtsamt. Fortis reste sig upp och strök med handen öfver sin brännande panna, likasom för att bortjaga en plågsam syn. — Det är ingenting, miss Eva, svarade han med en glädtighet, som ännu mera oroade den unga flickan, ty han kunde ej dölja sin verkliga sinnesstämning. — Förlåt min tankspriddhet; det är ett gammalt fel, att jag stundom låter hänföra mig af gamla minnen till den grad, att jag derigenom blir nästan odräglig tör andra. Och likväl erbjuder mig det förflutna endast ljuspunkter, — bilder så rosiga som aftonrodnaden der borta; — men se blott, miss Eva, nu berör solen de yttersta trädtopparne. Hvilket praktfullt skådespel! Så länge Fortis talade, med en hos honom ovanlig liflighet, hade Eva betraktat honom med stum förvåning i stället för att njuta af det sköna naturskådespelet. Hon insåg att han kände sig gränslöst olycklig, samt att han uppbjöd hela sin kraft för att låtsa en annan sinnesstämning och länka hennes uppmärksamhet från hans person. Då Fortis tystnade, blickade äfven Eva tankfull mot den rosenfärgade vestern. Med sann finkänsla hade hon insett, att hon ej nu borde fortsätta samtalet och att några minuters ostörd begrundning skulle utöfva en mera lugnande verkan än de varmaste trösteförsök.