Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1869, sida 1

rv Å UTRIKES. TYSKLAND. Offentliggörandet af den mycket omtalade Bismarckska depeschen af den 20 Juli 1866 har i den preussiska pressen haft ungefär samma verkan, som då man sticker en käpp i en myrstack. ,Nordd. allg. Zeit. och ,, Kreuzzeitung ha öppnat en häftig eld mot den österrikiske rikskanslern; Köln. Zeit. och Weserzeitung sekundera efter bästa förmåga; ,,Schles. Zeit. förklarar den framställning, som den österrikiska generalstaben gjort öfver förhandlingarne mellan Preussen och Italien, för en ,perfid förfalskning at historiend. Vi hafva redan meddelat något af de häftiga artiklar mot gretve Beust, som ,, Nordd. allg. Åeit. innebållit; i sitt nummer af den 25 dennes går nämnda ministeriella tidning än längre i sina beskyllningar. Hvad som mest synes framkallat vrede, är den omständigheten, att Preussens förhållande till Italien åter ställes i en mycket tvetydig och ofördelaktig dager. ,, Nordd. allg. Åeit. yttrar: vÖfentliggörandet af denna depech i generalstabens verk är en handling af sådan beskaffenhet, att den i privatlifvet genast skulle utesluta sin upphofsman från bättre sällskaper. Man påminne sig blott de momenter, som komma i betraktande härvid. chifferdepechen går ofver Wien till en preussisk gesandt. I Wien tages afskrift af aktstycket, men innehållet blir fullkomligt obegripligt, då innehafvaren icke kommer i besittning af nyckeln, ett slags lexikon, som angifver betydelsen af de med siffror uttryckta orden. För att komma i besittning af denna nyckel, som endast existerar i två eller tre exemplar, måste den på ett eller annat sätt blifvit fråntagen någon person, som innehade ett sådant exemplar. Sedan man i Wien vunnit möjligheten af att förstå depechen, går man ännu ett steg längre och offentliggör i en statsskrift, med åsidosättande af det passänm e. ett aktstycke af en utländsk regering, hvilket man icke på rättmätigt sätt kunnat erhälla. IIvad bedömandet af denna handling angår, kan det icke komma an på dokumentets större eller mindre värde. Denna fiendtliga och ondskefulla provokation, detta bemödande att göra Preussen misstänkt af dess allierade, detta oberättigade användande at ett preussiskt officielt aktstycke med tendentiös förändring af texten, bestämmer oss för att utan tvekan protestera mot ett handlingssätt, som synbarligen afser fredens rubbande. Erbjuder icke Österrike-Ungern outtömliga uppgifter för utvecklingen af rikets inre välfärd? Borde det icke vara en helig pligt för den man, som leder detta rikes politik, att lefva i fred och endrägt med en mäktig granne, som icke på aflagsnaste sätt hyser nägon fiendtlig atsigt mot kejsarriket, sedan Preussens och Österrikes mellanvarande blifvit afgjordt år 18667 Krätver finansernas tillstånd i Österrike icke gynnandet af alla fredliga riktvingar? Bör detta icke gifva anledning till att förbättra förhållandena med statsskulden? Skall silfveragiot genom uppväckandet at misstro och misstankar, genom att svärta Preussen och genom att förtala dess fredliga politik, göras till en fortfarande kalamitet? Rikskanslern bör väl åtminstone omsider upphöra att tala om sina fredliga sträfvanden, hvilka stå i den mest uppenbara motsägelse till ttrandena i de at honom beroende organerna. ertill serskildt uppdragna personer beteckna dagligen Preussen som den stat, hvilken är skulden till Österrikes financiella, statsekonomiska och nationella virrvarr. Sjelfständiga organer i det tyska Österrike, Ungern och Böhmen samt församlingar af aktningsvärda, österrikiska fosterlandsvänner hafva flera gånger protesterat mot detta oredliga beteende. Men med hvilket resultat? Vi få svar på denna fråga i den politiska delen af fjerde delen utaf generalstabens verk. Denna politik är helt säkert ej utan bestämd plan. Den tror sig kunna athjelpa det sorgliga finanstillståndet genom ett krig; den arbetar på en brytning med Preussen och hoppas att vinna Ungerns och de slaviska folkens hjelp till hämnd öfver Preussen. Vi tro likväl, att herr rikskanslern, som redan år 1866 var upphofsman till förvecklingarne, skall härvid hafva allvarsamt missräknat sig! ÖSTERRIKE. I riksrådet uti Wien och i West-Österrikes politiska kretsar har från början af denna månad rådt en ovanlig lisaktighet på grund af tvenne frågor, hvilka visserligen ej stå i omedelbar förbindelse med hvarandra, men som dock förmodas hafva vissa beröringspunkter: tillsättandet af ministerpresidentsposten, som varit ledig sedan 1868, di furst Carlos Auersperg afgick ur kabnettet, och förhandlingarne om den galriska landtdagens fordringar på en sjeltstindigare ställning till riksrådet. Man tade påminna sig, att Carlos Auersperg, sam i själ och bjerta mera var centralist än dualist, — och som således mera hyllar Schmerlings än Beusts politik — nedlade portföljen i förtrytelse ötver, att rikskanslern under kejsar Frans