Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 april 1869, sida 2

duieus förvåning, lade sitt ansigte i förtroligt leende veck och satte sig derefter, likasom intagen af ett plötsligt beslut, hastigt bredvid honom i soffan. — Ni kan inte veta, inte ens ana hvad jag åsyftade, började han och lade sin and på den unge mannens arm, — och likväl är saken så tydlig, att den ej kan missförstås. Ni har ännu en ogift syster, fortfor han efter en kort paus, utan att låtsa märka det skimmer af glad öfverraskning, som vid systerns omnämnande flög öfver den unge mannens ansigte, — ni bar ännp en ung, skön syster. För oss båda är hon visserligen ännu ersonligen obekant, men hennes bild hängeri er mors våning, en bild, hvars mästerliga utförande förråder att den är väl träffad. Hvart jag syftar med mina ord har ni väl redan gissat; jag behöfver säledos ej vara omständlig, En ouppbörlig verksamhet har hitintills hindrat mig från att förena mitt öde med ett qvinligt väsendes, Jag ansåg det ovärdigt att tänka derpå, förrän jag hade förvärirat nog att kunna — äfven efter min död — tillförsäkra min maka ett sorgfritt lif. Mina bästa ungdomsår hafva visserligen förflutit under denna oaflåtliga verksamhet, men min själ har ej förlorat sin ungdomsfriskhet. Det vore visserligen dåraktigt af mig att hänvisa på mitt yttre, jag är ej blind för dess brister; men i medvetandet af att ega de ofelbaraste medel att grunda en hustrus lycka, frågar jag öppet och ärligt: Skulle ni, såsom familjens hufvudman, gifva ert jamtyoke till mitt giftermål med er syster öva? Fortesquieu, tör hvilken denna fråga ej kom oväntad efter den långa inledningen,