Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 april 1869, sida 1

A — representanter, som ej akta för rof att uppträda i kammaren under sådana omständigheter, som den ifrågavarande talaren, vid detta tillfälle, ett tillfälle, som icke var just något undantagsfall. Gårdagens plenum upptogs nästan helt och hållet af andra kammarens tillfälliga utskotts betänkande rörande fattigvården, utan att man likväl, kl. 11 på aftonen, hunnit längre än till de första punkterna i detta utlåtande. Här hade öfver 50 talare anmält sig, och endast få af dem afstodo från ordet. Debatten gällde ej blott sjelfva det nya förslag till föreskrifter i fattigvårdsväg, som utskottet framställt, utan likamycket, om icke mera, den inledning, som skulle innehålla motiver för detta förslag. Här hade nemligen blifvit uttalade några satser, som ansågos ega en alltför stark bismak af det, nyliberala partiets program, till hvilket parti utskottets ordförande, rektor A. W. Nilsson, påstås höra. Utskottet hade ej skyggat tillbaka för att inlåta sig på den svåra frågan om fattigdomens orsaker, och hade derunder, bland annat, anfört följande: — —, Ned hänsyn härtill vill utskottet först och främst framhålla, att dels skattebördornas ojemna fördelning, dels den, enligt såväl utskottete som en ganska utbredd allmän mening, alltför stora del af det produktiva arbetets frukt, som tages i anspråk för en efter nutida förhållanden onödigt vidlyftig och kostsam statsförvaltning, utgöra en tung hämmsko mot den uppblomstring af detta arbete, hvilken mer än något annat skulle afhjelpa en af pauperismens hufvudorsaker — nemligen näringslifvets svaga växtlighet och ringa kraft. I andra rummet eller kanske i jemnbredd med det redan anförda framställer sig den ännu, såsom det dagliga lifvets både enskilda och offentliga företeelser visa, blott alltför mycket herrskande ringaktning mot kroppsarbetet. Denna ringaktning gifer sig alltför tydligt tillkänna i mäng handå fall; — i gällande rösträttsbestämmelser liksom i en af lagskipningen mot den obemedlade och obemärkte mannen af folket visad och ännu faktiskt qvarstående olikhet inför lagen vittnande, ringare hänsyn och grannlagenhet än mot den lyckligare lottade samhällsmedlemmen. — — — Det var isynnerhet de här af mig kursiverade orden i denna framställning (som i stilistiskt afseende lemnar åtskilligt att önska), hvilka framkallade repliker af synnerlig skärpa. Hr Svanberg, som tillhört utskottet, skyndade att nu reservera sig mot dessa uttryck, hvilka han tillskref ordföranden allena — det upplystes dock sedermera att hr Svanberg haft utlåtandet i två dagar till genomläsning och begrundning och att han icke haft någon anmärkning att göra mot den fras, från hvilken han nu sökte rentvå sig — och kort derpå ställde hr Bergström utskottets ordförande, hr A. W. Nilsson, personligen till ansvar för de förnärmelser, han tillåtit sig mot Sverges domarekår. Ir Treffenberg lade ytterligare sten på börda och trodde sig — likasom en gång hr Medin vis å vis hr Jöns Pährsson — böra anhålla om kammarens ursäkt för sin gamle vän rektor Nilsson. Fiera yttranden fälldes i samma anda, men på aftonen vände sig bladet, i det många talare uppträdde till hr Nilssons försvar, vändande mer eller mindre skarpa mothugg till hans vedersakare, likasom ock br Nilsson sjelf, då han fick ordet, gaf ,Sin gamle vän, hr Treffenberg, åtskilliga hårda nötter att bita på. Denne visade en uppenbarlig fröjd åt striden, hvilken tyckes. vara hans rätta element, och den rättvisan måste man göra hr Treffenberg, att om han mycket oförfärad utdelar hugg, så qvider han icke när han får ett slag tillbaka, utan synes fastmer då vara i sitt muntraste lynne. Icke ens Jöns Pährssons förmenande att valmännen i Westerås borde ursäkta sig för att de valt hr Treflenberg, eller hr C. A. Larssons mustiga anmärkningar rubbade hr Treffenberg ur sin jemnvigt. Detta mod är en lycklig egenskap, ovärderlig för en talare, som egnade större begrundning åt sina framställningar, så att han ej utsatte sig för att blifva så ofta slagen i sak. Beträffande hufvudfrågan, eller utskotets förslag till nya grunder för fattigvårlen, så uppträdde i första rummet hr Kollnodin samt på aftonen hrr Ribbing, Hedund, m. fl. mot utskottets mening, då denna sick derpå ut att minska fattigvårdsstyelsens förbindelser gentemot de behöfande. Så ville utskottet göra meddelanlet af understöd obligatoriskt endast i råga om vansinnig person eller föräldraöst barn under 15 år, hvaremot det skulle ,ero på fattigvårdsstyrelsens pröfning, om ch i hvilken mån den ville lemna undertöd åt ,,den, som af ålder, vanförhet, sjuklom eller andra orsaker är urståndsati att örsörja sig sjelf. — Denna sednare meing blef dock kammarens beslut efter en otering, som utföll med 82 ja mot 57 nej, wilka beslöto sig till ett modifikationsförlag af hr Ribbing. Hr statsrådet Carlon, som öfvervar hela öfverläggningen, emnade ett intressant bidrag till frågan, ervid han röjde en tydlig benägenhet för en åsigten, att de legala förpligtelserna cke skulle qvarstå i den kraft de nu ega, 2 e 1 je