Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1869, sida 2

seringen at någon annan, som a möjligen kan bedraga er — — — Utan äfven emedan ni sjelf icke är obenägen att förskaffa er den sköna egendomen, inföll Fortesquieu med ettlätt hån. — Också det, min käre vän, medgaf lagkarlen med ett godlynt leende, — men t oss tala derom längre fram och för närvarande sysselsätta oss med er öfverflyttning till Skottland, hvilken jag — förlåt min upprigtighet — skulle anse som den största dårskap. — Och hvarför det, om jag får fråga? — Af åtskilliga, ganska vigtiga skäl; men räck mig först er hand som ett bevis, att ni ej misstyder min upprigtighet; så, det är rätt; nu, då jag vet hvad ni änker om mig, skall jag tala friare och lättare. — För att således tillstå sanningen, min dyre laird, tror jag inte att ni menar så allvarligt med er öfverflyttning. Fortesquieu vexlade lätt färg. — Hvad föranleder er att tro detta? frågade han entonigt. — Helt enkelt den omständigheten, att jag anser er alltför klok för att tilltro er återvända till en trakt, der ni efterlemnat ett minne, som svårligen är förenligt med er nuvarande ställning. Det var ej er skull, min dyre laird, tillade han ursäktande, då han märkte att Fortesquieus ansigte blef likblekt, — nej, inte er skull om ni råkade i en belägenhet, hvarvid man lätt kan tvingas, för att uppehålla sin existens, att tillgripa medel, hvilka under andra förhållanden icke — äro förenliga med en ung ädlings värdighet. — Hvem har vågat säga er något dylikt? utropade Fortesquieu, som vid denna