Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1869, sida 2

Andra kammaren sysselsatte sig hela sammanträdet med sammansatta bankooch lagutskottets betänkande, ang. ifrågasatt införande af ett nytt mynisystem, grundadt på guld. Då vi i eu föregående redogörelse för kammarens öfverläggning rörande denna a, fullständigt redogjort för laget samt grefve J. 0. Mörners m. sses reservationer deremot, anse vi det icke nödigt att ånyo upprepa dessa. Under ötverläggningen gjorde sig egentligen blott två olika åsigter gällande: antivgen man borde i enlighet med grefve Mörners reservation med den deri af grefve Hamilton föreslagna förändring aflåta en skrifvelse sådan den af första kammaren blifvit besluten, eller om man helt enkelt skulle afslå såväl utskottets som reservanternas förslag. De talare, som förfäktade den förra åsigten, ansågo i allmänhet, att för en förändring af nu gällande myntsystem erfordrades att 72 R.-F. erhölle en annan lydelse, än den nu har. I afseende på sjelfva saken, så fäste denna sidans talare uppmärksamheten derpå, att man hade, minst sagdt, anledningar att tro, det silfret som standard inom helt kort tid skulle hos verldens civiliserade folk komma att utbytas mot guld — ett för! lande, som äfven bekräftades af h. exc. statsministern grefve Wachtmeister, som särskildt betonade att förutom Italien, Schweiz m. fl. länder äfven Österrike slutit sig till det af kongressen i Paris antagna system samt att den provisoriska regeringen i Spanien dekreterat guld som standard. Såväl i England som Förenta Staterna agiterades mycket för en anslutning till den parisiska kongressen, och hvarken England eller Finland voro obenägna derför. Vid tidpunkten för h. exc. afresa från Köpenhamn egde man den förhoppning, att Danmark skulle antaga det franska myntsystemet, hvilket, efter hvad h. exc. jemväl haft tillfälle att öfvertyga sig om, också hade många och varma vänner i vårt brödrarike Norge. Utom den omständigheten, att det franska myntsystemet, i hvilket guldet vore lagdt som grund för likaren, hade stora utsigter för sig att blitya universelt, så skulle vi äfven genom den föreslagna förändringen vinna den fördelen, att i afseende på myntet komma i ett gynnsammare förhållande till våra grannar. Det vore nemligen till att märka, att den svenska specien vore till sitt siltverinnehåll mera värd än Danmarks och Norges samt Hamburgs thaler. Man framhöll vidare guldets företräde som mynt framför silfret, i anseende till dess större värde. Denna sidans talare voro frih:ne Gripenstedt och Liljencrantz, hrr Lindström, Bergström, Ribbing, Sjöberg, von Hedenberg och frih. af Ugglas, hvilken sistnämnde framhöll nödvändigheten deraf, att, såvida riksdagen ansäge en förändring i vårt myntystem lämplig, också derom hos K. M:t gjordes framställning. Å andra sidan yttrade sig hrr Agardh och k, som förenade sig om ett särskildt skrifvelseförslag, samt hrr Medin, Jöns Pahrsson, Uhr, Witt m. fl., hvilka yrkade afslag i den ifrågasatta förändringen, hufvudsakligen af skäl att silfret, i anseende till dess mera konstanta värde, bättre passade till standard än guldet, äfvensom emedan den sednare metallen som bytesmedel i den mindre handeln icke vore lämplig, helst den ej i likhet med silfret läte sönderdela sig i sådana småmynt, som uppfyllde rörelsens behof. Man befarade således olägenheterna af en dubbel standard. Vidare ansågs den föreslagna skrifvelsen alldeles obehöflig, ty det stode i alla händelser regeringen fritt att när som helst åstadkomma den begärda utredningen. Efter slutad diskussion anställdes votering mellan det af första kammaren i frågan fattade beslutet och afslag å utskottets hemstallan, dervi kammaren med 78 röster mot 74 gillade det f nämnda och således beslutade att riksdagen måtte hos K. M:t i und. anhålla, att, enär en förändring i landets nuvarande myntsystem ifrån silfver till guld syntes vara önskvärd, K. M:t måtte taga denna fråga i öfvervägande, och, i fall en sådan förändring af K. M:t pröfvades ändamålsenlig, då till riksdagen afgifva nåd. förslag till så väl ny myntordning, som öfriga af K. M:ts och riksdagens gemensamma beslut beroende stadganden, hvilka kunde finnas behöfliga.