Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1869, sida 2

beroende af mig, — himlen bevare mig från en så oådel tanke, — utan blott för att befästa ert förtroende till mig. — Hvilket till slut dock kommer på ett ut, återtog Fortesquieu med bittert hån, — vare sig af ädelmod eller i fiendtliga afsigter, så blir resultatet detsamma. Mitt förflutna lif är tyvärr inte sådant, att jag kan skryta dermed. Ni tycks veta detta lika så bra som jag sjelf. Hur ni har fått reda derpå bryr jag mig nu ej om, det vigtigaste för mig är att söka skydda mig mot att er medvetskap ej blir ett förkrossande vapen mot mig. Jag sade förkrossande, emedan jag tänker på det kommande samlifvet med min familj, ty det finns endast få menniskor, hvilka, likasom ni i detta ögonblick, taga de olyckliga förhållandena i beräkning vid bedömandet af min förra lefnadsvandel; deremot finns det desto flera, hvilka skulle glädja sig åt att till min nackdel begagna sig af mina fordna förhållanden. — Ehuru ert språk mot mig är kränkande, återtog Whiteleaf betänksamt, — så är jag ej ond på er derför. I er belägenhet, hvilken dock ingalunda är så betänklig som ni tror, äro edra yttranden till och med naturliga samt berättigade. Men ert förtroende till mig är ej ännu befistadt, det måste bli annorlunda, och jag skall taga det första steget. Emedan jag inser att ni kanske ännu inte bör ta er mors godhet i anspråk, så erbjuder jag mig åter af fri vilja att mot laglig ränta försträcka er hvarje för er behöflig summa, som jag kan disponera. Är ni nöjd dermed, eller tillbakavisar ni mitt anbud? (Forts.)