Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1869, sida 2

nu återvända till Skottland. Sednare kanske, min käre vän, då minnet af en viss Mac Leary har förbleknat något, och ni ej löper fara att bli igenkänd som en ung äfventyrare, hvilken ej åtnjöt det bästa rykte. Medan Whiteleaf yttrade dessa ord med en min, hvilken, oaktadt den ej förlorade sitt välvilliga uttryck, dock tycktes bestyrka sanningen af hans ord, följde han en lika så slug som säker beräkning. Om han med sina indirekta anklagelser sköt öfver målet, så återstod honom ju alltid att urskulda sig: träffade han deremot sanningen, så måste hans inflytande öfver Mac Ivor växa betydligt. Men i båda fallen kunde man vänta, att den sistnämnde genom sitt minspel skulle förråda vida mera, än han någonsin skulle hafva vågat meddela med ord. Det sista inträffade verkligen. Whiteleaf hade knappt talat ut, då han redan såg verkan af sina ord. Den unge lairden satt likasom betviflade han, verkligheten af hvad han nyss hört, likasom ansåg han det omöjligt, att hans rykte redan skulle hafva föregått honom ett land, der han såsom obekant hoppades kunna uppträda i en fullkomligt ny roll. En brännande rodnad betäckte hans ansigte, hans ögon blixtrade, och krampaktigt lekte hans darrande fingrar med den tunga guldkedjan, som var fästad vid nans väst. — Mr Whiteleaf, sade han med en röst, som ljöd hotfull, — ni ser mig häftigt apprörd, ty jag måste tillstå, att jag ej hade väntat något dylikt af er. Jag hoppades att ni aldrig skulle missbruka de törbindelser, i hvilka jag står till er; åt