Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1869, sida 1

Helsingborg, Iran och med den 4 Hasta Maj: Söndagar, Tisdagar, Thorsdagar och Fredagar kl. 9 e. m. samt anlända derifrån: Söndagar, Måndagar, Onsdagar och horsdagar omkring kl. 3 f. m. BS651 Från Norge. (Korresp. till Handelstidningen.) . Kristiania den 24 April ÅS69. På storthingets föredragningslista för i dag är upptaget ctt förslag till lag om valfritt borgerligt äktenskap för enhvar, som föredrager att på detta sätt ingå det vigtigaste kontrakt i lifvet framför att med sin blifvande hälft framställa sig inför en prest. Hittills har äktenskap mellan statskyrkans medlemmar endast kunnat ingås medelst kyrklig vigsel, och dissenters ha blott på de sednare åren haft tillfälle att ingå borgerligt äktenskap. Denna sak har varit föga omordad här i landet, hvadan jag tror, att den kommer något hufvudstupa för många från städerna aflägsnare distrikter, ifall den nu blir upphöjd till lag. De, som försvura detta lagförslag, hemta sina skäl väsentligen från andra staters exempel, der det borgerliga äktenskapet i långliga tider, ja måhända alltid, varit i bruk. Dernäst anföres, att äktenskapet, åtminstone hvad formen angår, icke är annat än ett kontrakt, och derför lika väl som andra vigtigare kontrakter bör kunna ingås med full verkan inför den civila öfverheten. Slutligen hemtas bevisen för, att kyrkan alldeles intet behöfver att ha med ett äktenskaps stiftande att skaffa, ända från Adams och Evas tider och verldshistorien igenom, i det man bevisar, att den presterliga vigseln först började i 9:de årkundradet under Carl den Store, och att Luther sjelf betraktade äktenskapet säsom en verldslig angelägenhet, hvilken han sammanställer med , kläder, föda, hus och gård. — Allt detta är visserligen mycket sannt och riktigt, men saken är den, att helt andra åsigter gjort sig gällande här i landet om äktenskapets helighet och instiktelse af Gud sjelf, och den pietet, som hvilar öfver en al kyrkan sanktionerad förening, borde lagstiftaren icke betaga äktenskapet genom att göra detsamma till en civil akt. Vårt prestestånd åtnjuter odeladt anseende öfverallt i landet. Hvad som egentligen vinnes genom införandet af borgerligt äktenskap, är ej heller lätt att förstå, alldenstund hvarje sådant dock måste vara förenadt med en hel del former och man äfven nu genom regeringens medgifvande kan bli dispenserad från flera af de former, lvarifrån de blifvande äkta makarne skulle befrias genom att hänvända sig ensamt till den civila öfverheten, såsom föregående lysning från predikstolen och vigsel i kyrkan. Ifall detta lagförslag autages, skall det säkert dröja många år, innan dess tillåtande bestämmelser vinna någon utbredd praxis på landet, så stark är ännu tron på den kyrkliga välsignelsens nödvändighet vid ingåendet af ett äktenskap. Att först gå till ,,sorenskrivern och sedan till presten, är dessutom dubbelt besvär. Då till allt detta kommer den omreglering i presternas inkomster, som blir en följd af, att en af de mest inbringande presterliga förrättningar fråntages dem och lägges under den civila myndigheten, så kan man tryggt uttala, att hela den föreslagna förändringen i det goda gamla bestående icke framgår af något behof eller någon önskan hos det stora flertalet af vår nation och dessutom skall medföra olägenheter i stället för lättnad, så att propositionen svårligen för närvarande kan kallas mogen att upphöjas till lag. Odelsthingets nyligen fattade beslut om upphätvande af de hittillsvarande inskränkningarne i rättigheten att gifva dramatiska föreställningar här i landet har framkallat en energisk protest från vår hufvudstads polismästare, som han framlagt i storthingets samlingsrum, isynnerhet mot lagförslagets 8 1, hvari lemnas ,hvem som heldst rätt att hvar som heldst gifva dramatiska söreställnipgar. — ,Jag fruktar för, säger polismästaren, ,att man under bemödandena att frigifva utöfvandet af den dramatiska konsten, ej varit tillräckligt uppmärksam på, att den frihet, som ensamt är ämnad konstnären och konsten, skall komma att begagnas till att i konstens namn utveckla en verksamhet, som blir demoraliserande och samhällsförderflig. På grund af den kännedom ijag såsom polismästare förvärfvat om de här ifrågavarande förhållandena, måste jag uttala såsom min tasta öfvertygelse, att en lag af sådant innehåll skall, åtminstone i Kristiania få till följd, att man blir hemsökt af allt slags kringströfvande pack, hvilket såväl genom sina prestationer som genom sitt lefverne efterhand skall sprida ett stort sedeförderf — — —. Sängartrafiken är speciellt ställd under kontroll; borttager man denna, så skola sångerskorna bli skådespelerskor och på kafeerna gifva valda scener ur ,,Den sköna Uelena, ,,Orfeus sumtur stycken af långt värre kaliber. Jag anser det fören sak af stor betydelse, att man ej hos befolkningen försvagar den starkare blygsamhetskänsla, som ännu utmärker den framför befolkningarne i utlandets större städer. — — — Sannolikt är det äfven, att man i en icke större stad än Kristiania ej lätteligen från utlandet skulle få Wsnaa vArllklaa AÄAAA sta. OR