Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1869, sida 2

— Må san ta den listige advokaten, numlade han hotfullt, — likasom skulle ag inte ha märkt att han ville utforska mig. Ha ha ha. Man låter inte dra sig vid näsan så lätt. Han skulle få höra snygga saker, om han gjorde sig den mödan att derborta anställa forskningar efter en viss Mac Leary och en viss Dougal! En arbetare nalkades från qvarnen. Dougals monolog tystnade och han började hvissla en munter höglandsmelodi. Ja, Dougal var mycket slug och af gammal vana beständigt på sin vakt, men Åhiteleaf var ännu vida slugare; ty ljudet af högländarens steg hade ännu ej tystnat, förrän notariens ansigte glänste af triumf, likasom hade han varit en demon med stora blå glasögon. I det han gnuggade händerna och lutade hufvudet framåt, gick han några gånger fram och tillbaka i rummet. Han var så ifrig att han, likasom Dougal, omedvetet klädde sina tankar i ord, hvilket med hans ytterliga försigtighet högst sällan inträffade. — Har just trott det, snittrade han med skadefröjd, — må han än tio gånger vara den rigtige arfvingen, så är historien dock ingalunda så rigtig derborta. Båda två äro ect par skurkar, som hundra gånger förtjenat galgen; — den ene en gröfre, den andre en finare. Har nödgats sopa boden med en ljungqvast! Nätt uttänkt af den högländske stråtröfvaren; måste likväl vara en annan än jag för att tro dylika sagor. Det måste vara andra orsaker, som gör den rödhårige skurken så orolig för efterforskningar. En stöld eller en förfalskning är väl med i spelet; — visserligen ej någon vacker rekommenda