Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1869, sida 2

— Tördömdt, mr Whiteleaf, spill ej så många ord, inföll Dougal, då notarien tvekade, — jag tror att vi förstå hvarandra utan att framdra gamla, glömda historier Min tanke är, — det vill säga oss emellan sagdt, — att ni talar så litet som möj: ligt med min unge laird derom och söker att ordna allt på bästa sätt bakom hans rygs. — Bra, mycket bra, min käre man svarade hiteleaf skenbart fullt öfverens stämmande med Dougal, — det gör mig godt in i själen att en gång träffa en tje nare af det gamla, goda slaget. Jag tac kar er både för min och för den ungt lairdens skull, ty genom er öppenhet ha: ni besparat oss båda stora förtretligheter Resten kan ni nu lugnt öfverlåta åt mig jag upprepar blott till slut edra egna ord Låt saken förbli oss emellan. Och dervid räckte han med ett godmo digt leende Dougal sin hand, hvilken denne åter skakade med hycklad värma. — Må jag bli fördömd, om nånsin er stafvelse af hvad vi här afhandlat kom mer öfver mina läppar, sade han högtid ligt, och efter en otymplig skrapning mec venstra foten aflägsnade han sig. Ute i förstugan harklade han sig högt emedan han ansåg detta som ett bevis pi elegans, och sedan han sett sig omkring med en roflysten schakals min, gick har ut på gården. Skymningen hade redan sänkt sig öfve det vinterlika landskapet. Han hade så ledes ingen orsak att under dunklet be höfva dölja sina sanna känslor under e! antagen mask. Ett hemskt grin öfverflö hans fula ansigte.