Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1869, sida 1

lairdens ena syster är gift, och att hennas man, äfven om hon sjelf sörklarar sig nöjd med allt, kan påyrka en noggrannare pröfning at er nerres framställda arfsanspråk. Härvid tystnade Whiteleaf, skenbarligen för att eftertänka hvad han vidare ämnade säga, men i sjelfva verket för att genom sina blå glasögon observera Dougal. enne stod med öppen mun, likasom trodde han ej sina öron. Först då Whiteleaf tystnade, antog hans ansigte åter ett uttryck af brutal likgiltighet. — Jag förstår mig inte på lagsaker, sade han med en axelryckning, — men så mycket har jag nog insett, att historien kanske inte skall aflöpa utan svårigheter. — Jo, det skall den, inföll Whiteleaf lugnande, — ty sanningen måste under alla förhållanden förbli sanning, och jag är ingen nybörjare i dylika saker. Det enda, som inger mig betänkligheter, är den omständigheten, att det ej skulle vara angenämt för den unge lairden, i fall historien om hans förflutna lif offentliggjordes så utförligt. Så länge han som en simpel Mac Leary umgicks med folk, kunde han tillåta sig mycket, som ej låter urskulda sig hos en Mac Ivor, en ung aird, och då man är ung — vi båda ha u inte heller kommit till verlden som nogna män — sviker stundom; öfverläggvingen; man låter förleda sig till galna streck, hvilka man sedermera helst ville na ogjorda. — Fördömdt, det der är nog riktigt, varade Dougal och yred förlägen sitt usvud — det vill säga, den unge lairden nar alltid varit en gentleman, så länge