Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1869, sida 1

svagt försök att antaga en imponerande hållning. Vhiteleaf nickade belåten. Den groshet Dougal använde för att dölja sin förvirring var för honom en länk i den kedja, som småningom skulle föra honom till vidare upptäckter. — Det tycker jag, om, utropade han och fattade bögländarens hand med vänskaplig värma. — Öppenhjertig och alltid beredd, både i godo och ondo, attta parti för sin herre, derpå känner man igen den äkta skotten! Genom ert barska svar har ni undanröjt mina sista betänkligheter, och jag vill nu tala med er förtroendefullt. Dougal tycktes nu åter vara fullständigt lugnad samt antog en blygsam hållning, och notarien fortfor: . — Ni vet att jag hyser det varmaste och oegennyttigaste deltagande för er unge herre, ty annars skulle jag knappt hafva bedvämat mig att under en så ogynnsam årstid följa honom hit samt uppehålla mig här, sedan hufvudsaken kan anses vara ordnad. Dougal yttrade sitt medgifvande genom en klumpig bugning, medan ett listigt leende antydde, att han ej var så fullkomligt öfvertygad om den antydda oegennyttan. ö Vniteleaf märkte detta leende, men ansåg lämpligast att ej låtsa derom. — Det är emellertid icke för dessa angelägenheters skull som jag önskar att sätta mig i förbindelse med er, återtog han samtalet efter en kort besinning, — utan det handlar uteslutande om den unge lairden och om en sak, för hvars skull jag ej gerna ville vända mig direkte till bonom sjelf. Ni inser att man, äfven med