Fortesquieu blickade tankfullt fraraför sig. Hans drag hade antagit ett så trohjertadt uttryck, att till och med en öfvad menniskokännare ej skulle hafva sökt någon beräkning der bakom. Det låg i dem. lika så mycket en sjelfmedveten stolthet som en på barnslig kärlek grundad undergifvenhet i det oomänderliga.