Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 april 1869, sida 2

längtan ester hennes sosterland, och mo den fantastiska förhoppningen att återse sin son på sina förfäders stamgods såsom grundläggaren till en ny stolt slägt, hvilket allt erhöll riklig näring genom säckpiparens, dag från dag allt ifrigare, påyrkande. Han triumferade, dock ej emedan han tänkte på att återvända till en trakt, som innehöll allt utom angenäma minnen för honom; nej, andra, djerfvare planer uppfyllde hans själ, planer, hvilka till en viss grad berodde af de medel, som kunde tillialla honom först efter egendomens försäljning. — Det är sannt, man kunde verkligen bli vidskeplig, då man tar de sednaste tilldragelsernå i betraktande, sade han slutligen efter en lång besinning, — vi måste emellertid med all makt kämpa emot dylika svagheter och ej genom dem låta bestämma oss i de vigtigaste angelägenheter. — Nej, käre Fortesquieu, det skola vi visst icke; jag är inte heller sinnad att låta vår hundraårige väns råd inverka vidare på mig, än så att de stå i samklang med andra, mig nära berörande förhållanden. Jag har tre älskade barn, hvilkas lycka är min lifsuppgift. Då mina döttrar i alla fall blifva skiljda ifrån mig, — hvarpå jag redan denna vinter hatt ett prof, — så väga dina önskningar tyngst i vågskålen vid mina vidare beslut. — Men de böra ej väga så tungt, inföll nu Fortesquieu med värma, — att lifvets behag derigenom på minsta sätt förbittras för den bästa af mödrar; — nej, visst inte, käraste moder; huru skulle jag kunna glädja mig åt de af dig till