Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1869, sida 2

—g6 — ——— piparen belåten, — nå ja; Carry var af Mac Learys slägt och hade äfven sigreförmåga; — jag förbanna henne? Nej, hon ville ej skilja sig från er, — jag förlåter henne, — hon var stolt öfver att en Mac Ivor sörjde för henne och skyddade henne mot nöd på gamla dagar. Men, min unge lalrd, vill ni göra mig ett stort nöje, så berätta mig om vårt sköna hemland, om de höga bergen, de skuggiga skogarne och mörka hedarne; berätta mig om er ungdom och om gamla Carry. Berätta, mina öron äro öppna och mina tankar ila tillbaka, långt tillbaka; de skola följa er under er berättelse; mitt blod kretsar hastigare; det kretsar som för hundra år sedan. I det han framhviskade de sista orden lutade han hufvudet mot bröstet, och likasom utmattad tillslöt han sina ögon. Mac Ivor vexlade åter blickar med sina kamrater, och derefter ingick han på gubbens önskan. Oaktadt sin ofullkomliga bildning förstod han likväl att använda ett valdt språk. Då han derjemte hyste en stor kärlek för sin hembygd och dessutom önskade uppväcka den gamle högländarens hemlängtan till sin fulla styrka, så råkade han slutligen nästan omedvetet i en glödande hänsförelse. Till och med Dougal, den förvildade högländaren, blef hänförd deraf, ty stundom afbröt han sin herre genom at! sjunga en för tillfället lämplig vers eller någon fornskottsk ballad. Hvad Mac Ivor med slug beräkning åsyftade fulländade Dougal genom då vilda, otyglade utbrotten af sin kärlek til hemlandstorfvan, likt den längtan, hvar