Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1869, sida 2

— — —— — —— hade vi kanske kunnat vänta deras ankomst om fjorton dar. — De äro goda, varmhjertade barn, återtog säckpiparen på sitt drömmande sätt, — de skola skynda sig att helsa brodern, familjen Mac Ivors hufvudman. — Kanske inte, Rob, svarade Mac Ivor till hälften vänd mot notarien, och likasom besvarande hans stumma fråga; — de ana ej hvad som förestår dem. Jag bad sjelf, att min mor blott skulle säga, att vigtiga familjeangelägenheter påkallade deras närvaro här. Jag åsyftade dermed att de skulle minska sin brådska och lämpa sin sjöresa efter vädret. — Det är bra så, anmärkte Rob och vaggade betänksamt med hufvudet, .— till deras ankomst är ett beslut kanske fattadt, hvilket de båda barnen då skola gilla. De skola ej glömma hvad de äro skyldiga sin faders minne. Härvid slöt han ögonen, och i dethan upplyftade sitt ansigte, fortfor han: — Jag ser den gamla Carry, hon multnar i sin torfgraf; hade hon ej något ord för sin makes broder, eller trodde hon att han ej längre fanns bland de lefvande? — Hennes sista tankar och ord voro segnade den trogne Rob, svarade Mac Ivor, medan han skarpt observerade piparen, — jag nekar ej, att hvarken jag eller Dougal ansågo det möjligt att hundra år hade blifvit er beskärda. Men mor Carry sade Vänd dig till säckpiparen, han skall åtagsig din sak, han har inte glömt den ungt lairden. Säg honom att ban ej bör för banna mig, emedan jag bedrog honom och lemnade honom i okunnighet om den rätt arfvingens till Mac Ivors Castle öde. — Det sade hon således, mumlade säck — 2 D——