Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1869, sida 2

— !—— — Mac Ivor, — men tro mig, hyste jag icke len fasta öfvertygelsen, att hembygdens uft åter skulle uppfriska min svårt pröfrade moders helsa och att åsynen af vårt yuppbygda stamgods skulle återgifva lenne detta glada lynne, som före min ars död lärer hafva utmärkt henne, så skulle jag svårligen under hennes lifstid hafva väckt fråga om försäljningen. Whiteleaf yttrade några korta, allmänna satser rörande uppfyllandet af heliga, barnsliga pligter; Dougal hostade plötsligt starkt, likasom för att dämpa ett högt skratt, men båda förvredo i skydd af mörkret, hvar och en på sitt sätt, sina ansigten på ett så sällsamt triumferande sätt, att den unge lairden svårligen skulle hafva gått så lugn och sjelibelåten, om han hade sett det. Säckpiparen hade emellertid åter fattat sitt instrument, och medan Frolic samt björnen sofvo framför spiseln, sökte han att i vilda, klagande melodier uttrycka allt hvad han hade hört och känt under de sista timmarne. Han tycktes vara lika outtröttlig som stormen, hvilken knäckte träden och sammandref snön; outtröttlig som floden, hvilken oupphörligt vältrade sina vågor öfver dammen vid qvarnen. IV. Moder och son. Smyckad at snö och is låg Mac Ivors ångqvarn med sin höga skorsten, från hvilken en väldig svart rökpelare uppsteg och drefs i sydlig riktning af den ännu alltjemt ganska starka vinden.