ter det så väl regering som riksdag först medelst sällspord enighet och med berömpärd kraft gripit sig an, att, man må gerna säga det, på vinst och förlust skuldsätta landet i ganska stor skala till utförande af ett företag, om hvars förmåga att sig återgälda de då måste sväfva i okunnighet, och hvarom till och med den mest klarseende icke vågade törespegla annat resultat, än att det skulle i bästa fall nätt och jemt bära sina egna driftkostnaden, lemnande för ötrigt åt staten eller de skattskyldige att draga tyngden af annuiteterna, samma statsmakter, sedan resultaten visat sig öfver all förväntan lyckliga, plötsligt rygga tillbaka, likasom förskräckta öfver sitt eget, till landets oberäkneliga nytta och redan till största delen utförda storverk. Förklaringen till denna onekligen besynnerliga motsägelse eller företeelse kan likväl ligga ganska nära till hands och stå i temligen öppen dager, om man erinrar sig, huru jernvägsfrågan från dess första begynnelse behandlats utur provinciel eller lokal synpunkt, och hurusom man synes till och med ännu ej vilia lyfta sig till den höga ståndpunkt, hvarifrån denna för landets framtida välfärd så vigtiga angelägenhet uteslutande bör betraktas, oaktadt man numera omöjligen kan förneka den stora fördel, landet skördat af det redan utförda verket. Frågan borde aldrig hafva fått nedfalla i lokalintresset, men då så skett, så är nu hög tid, att den derifrån må upplyftas till sin rätta ståndpunkt af rent statsintresse; men må man emellertid icke döma hårdt om detta lokalintresse, utan istället tillerkänna det meriten, att högst väsendtligt hafva bidragit att förskaffa landet den stora nytta, som stambanorna beredt det, ty utan denna de särskilda intressenas inspiration, som värmde oeh lifvade mängden af svenska folkets representer från Skåne och Bohus upp till och norr om Mälaredalen, skulle det då, — undrom ej deröfver — mycket äfventyrligt ansedda företaget visserligen icke kunnat genomföras; och att verkligen så varit förhållandet, visas tydligast af den motvilja för fortsättningen, som inträdt, sedan stambanan trängt igenom den i jernvägsfrägan, vid och efter dess uppkomst, beslutande riksdagspluralitetens egna landamären. Förnekas må emellertid visserligen icke, att den rena, varma patriotismen, så väl ifrån första början som städse sedermera, härutinnan likasom alltid, då storsinnade företag skola utföras, må hafva utgjort den kraftigaste häfstången, och denna var det äfven, som städse i skrift och tal framstod och gjorde sig gällande; men ehuru mäktig denna med rätta erkända stormakt dock är, så behöfde den likväl och fann vid den tiden en trogen och mäktig bundsförvandt uti lokalintresset; men sedan denne partigängare, lik andra sådana, svikit, synes stormakten ensam vanmäktig att genomföra sina redbart ärliga sträfvanden till kulturens och givilisationens skyndsamma framförande i vårt and. Andra orsaker hafva också och måhända lika väsendtligt bidragit till det afbräck i stambanebyggnaderna, som under sednare åren inträffat. Missväxter och tryckt penningeställning hafva aldrig varit gynnsamma för industriel utveckling i allmänhet; och då så beskaffade missgynnande förhållanden hemsökt oss under sednare tiden, så har äfven detta hämmande inverkat ingalunda på sjelfva förmågan — ty att denna skulle, om den rätt och nyttigt användts, just i och genom den ifrågavarande rörelsen hafva underlättats mera än någonsin tillförene under hela stambanebyggnadstiden, visar sig deraf, att staten under denna tid å ena sidan kunde betinga lindrigare arbetskostnad och inköpspris för rudimaterier och redskap än någonsin, och å den andra samtidigt varit utsatt för stora uppoffringar till understöd för den brödoch arbetslösa befolkningen — men så mycket mera på sinnena, hvilka voro i vida högre grad, än hvartill verkliga förhållandena berättigade, nedtryckta; och af dessa onekligen i ekonomiskt och industrielt hänseende nedslående omständigheter tog sig, man vet icke rätt, antingen en missförstådd patri tism eller missförstådda enskilda intressen, troligast begge dessa elementer i förening, anledning att mera än skäligt förmörka de i sig sjelft dunkla utsigterna, så att man härutinnan kom så långt, att det lyckades få flertalet af svenska folket och till och med af dess representanter att tro, eller åtminstone säga sig tro, ty detta syntes höra till den goda tonen för dagen, att Sverges så väl financiela ställning som kredit var så på branten at sin ruin, att ett enda ytterligare försök att låna till jernvägsbyggnadernas fortsättning skulle råga måttet och framkalla den hotande katastrofen. Det synes verkligen, som vore det denna af för oss ännu oklara orsaker så länge bearbetade föreställning, som grundlagt den förmenta utsigten eller förhoppningen att stadsmakterna skulle kunna förmås lyssna till det nu framställda förslaget om öfverlemnandet till enskildt bolag at stambanesystemets vidare fortsättning emot ett vådligt garantisystem, hvars slutliga följder det nu är omöjligt att förntse. Om nu de slutsatser, utdragna och framställda ur här anförda verkliga fakta, skulle befinnas antagliga och logiskt sunda, — hvilket tillhör dem, som i denna riksvigtiga fråga ega afgörande rätt, att bedöma, — så lärer väl valet emellan de begge systemen för fyllandet af landets oundgängligaste behof af jernvägar då icke vara tvifvelaktigt. I så fall kan ju icke heller ringaste skäl förefinnas till den under sednare åren vidt spridda åsigten derom, att stambanebyggnadernas fortsättning medelst statsverkets försorg endast skulle utgöra ett nödvändiat ondt, hvilket derföre medelst möjligen största långsamhet i utförandet borde förmiloras till statskreditens och allmänna välmågans upphjelpande, utan tvertom ligger det då i öppen dag, at: ett för landet kännbart misstag är begånget derigenom, att de sednaste hårda åren, derunder dels arbetskraft och materialier kunnat betingas mycket billiga och dels för utlemnade undsättningsmedel till den brödoch arbetslösa befolkningen valuta kunnat i arbetsprestationer erhållas, icke blifvit använda till åstadkommande af stambanebyggnadernas utsträckning; och såsom en följd af allt det anförda terde man väl slutligen få antaga, att det för landets sanna intresse är af en obestridlig vigt, att staten hädanefter med mera kraft och allvar, än under de föregående åren, bedrifver anläggningen af de jernvägssträcknin7ar, hvilka kunna få namn och värdighet af stambenor, och detta heldre i större än i mindre utsträckning, med iakttagande blott deraf, att banorna icke läggas i konkurrens med hvarandra eller utströckas till trakter, der trafik icke kan påräknas i den skala, som erfordras till en någorlunda lönande rörelse. Rättegångsoch Polissaker.