vunnen erfarenhet samt möjligen största sakkännedom i det ämne de afhandlade. Beräkningarne äro uppgjorda efter olika grunder, men afse begge samma mål, nemligen att visa den pekuniära vinsten för statsverket af att upptaga 30 å 33 millioner rdr lån till stambanebyggnadernas fullbordan sju år tidigare, än som kunde ske, i händelse, såsom föreslaget var och af statsutskottet äfven sedermera tillstyrktes, större belopp icke skulle beviljas än hvad det årliga öfverskottet å stambanetrafiken lemnade. Dessa promemorier äro begge baserade på erfarenheten i vårt egetland, jemförd med sådan erferenhet i andra länder. Byggnadschefen antager trafikoch reparationskostnader till 662.3 2, af bruttoinkomsten, då det resultat uppstår, att de år 1868 under trafik blifvande stambanorna, 100 mil, inklusive vägen Arvika—Norska gränsen, skulle efter 15 års förlopp, eller år 1882, med en årlig tillökning i trafikinkomsten af 5 2 lemna en nettobehållning af 3,959,700 rdr, samt af 10 25 en vinst af 7,594,800 rdr, således i förra fallet något under, men i sednare fallet betydligt öfver hvad ststsverket utbetalar i årliga annuiteter å lånen för byggnadsmedlen till dessa 100 mil jernvägar, utgörande i rundt tal 4,200,000 rdr, och skulle i förra fallet statsverket således vid 1882 års slut ännu ega att betala i annuitet 240.000 rdr, men i sednare ega en ren vinst å jernvägsrörelsen utöfver annuitetsbeloppet af 1,394,800 rdr, hvilken naturligtvis sedermera årligen skulle ökas. Trafikstyrelsechefen beräknar trafikoch reparationskostnader 1867 till 59 procent med en årlig nedsättning af en procent under loppet af 9 år, men afsätter en million rdr om året till reservfond för ny materiel m. m., samt utesluter Arvika-banan såsom ingenting gifvande förr än hela Vermlandsbanan blifvit färdigbyggd. Beräkningen gäller således här endast 97 mil, hvarå bruttoinkomsten antages 1867 utgöra 60,000 rdr milen ) samt sedermera ökas med 5 procent, eller i rundt tal med 290,000 rdr årligen å alla 97 milen tillsammans, och kommer härigenom till det resultat, att dessa 97 mil stambanor skulle år 1880 lemna i ren behållning 3,795,000 rdr, och således 1892 4, 085, 000 rdr, utgörande 85,000 rdr utöfver den summa 4, 000,00 rdr, som statsverket eger att betala i annuitet för lånen till dessa 97 mil stambanor, i och hvarmed denna skuld vore att anse såsom utstruken ur budgeten; men som trafiktillökningen otvifvelaktigt äfven sedermera fortginge, skulle statsverket i sina stambanor då ega en rik inkomstkälla, hvilken väl ingen klok och för sitt lands välgång nitälskande medborgare skulle vilja afhända detsamma. Hrad skall man nu tänka om dessa prememorior? — Innefatta bådadera endast en grof humbug, påfunnen och sammanspunnen i den klandervärda afsigten, att inleda statsutskott och representation i ytterligare skuldsättning till lönlösa eller förlustbringande stambanebyggnader, eller äro de i god tro på deruti förespeglade vinstgifvande resultater efter alltför lösliga eller lättsinnigt motiverade grunder framkallade? Skulle dessa frågor böra besvaras jakande, så hafva promemoriorna ofelbart förtjenat sitt öde, nemligen att, såsom skedde, blifva lemnade utan allt afseende af så väl statsutskottet som kamrarne: men ringaste skäl förefinnas emellertid icke för ett sådant antagande; och om man äfven gerna medgifver, att beräkningar och förutsättningar om framtida resultater visst icke utgöra klara fakta, så torde man likväl äfven böra medgifva, att dylika beräkningar, grundade på verkliga förhållanden i andra länder, äfvensom på dermed öfverensstämmande erfarenhet i eget land samt upprättade med synbart stor försigtighet af personer, i besittning af största sakkännedom i dithörande ämne och i fullkomligt medvetande af den ansvarighet deras vigtiga och framstående embetsställning ålägger dem, måste, då de framläggas inför representationen och dess statsutskott, tillerkannas en ganska stor betydelse och vara förtjenta af det noggrannaste begrundande af alla dem, som ega såväl pligt som rättighet att deltaga uti beslutet derom, huruvida det kan anses öfverensstämma med fosterlandets sanna fördelar, att statsverket fortfarande utför stambanebyggnaderna. Som bevis på det försigtiga beräkningssättet i dessa promemorior må erinras, att den större tillökning i trafikinkomst på de äldre banorna, som påtagligen skall uppkomma, sedan jernvägarne genom Vermland och Stockholm nu snart blifva färdiga, icke är intagen i beräkningarne, ehuru dertill förefunnits talande skäl uti förhållandet med sammanbindningen af Vestra och Södra stambanorna i slutet af år 1864, hvilken sammanbindning redan nästföljande året 1865 visade sin verkan genom trafikinkomstens ökning med nära 15 procent. Alla bibanor, som träffat stambanan, hafva äfven tillfört densamma en ökad trafik och antagligt är väl, att nya sådana skola ytterligare tillkomma, hvarföre grundade anledningar således visst icke saknas till förhoppning derom, att det lyckliga resultatet, då stambanorna sjelfva skola betala annuiteterna och derefter lemna ett vackert öfverskott till statskassan, vida tidigare skall inträffa än hvad här blifvit beräknadt. Till uppnående af det förstnämnda målet fordras enligt trafikstyrelsens berättelse för 1866, pag. 4, att bruttoinkomsten uppgår till 80, 000 rdr pr banmil, och den var redan 1867 uppe i nära 62,000 rdr och således i 7712 procent. Äro nu denna trafikstyrelsens beräkning samt antagandet af en årlig tillökning af 5 procent i trafikinkomsten riktiga — och, såsom redan är sagdt, ringaste skäl att betvifla styrelsens på erfarenheten stödda uppgift förefinnes ej, — så borde man fyra eller fem år härefter hafva uppnått målet för anuuiteternas betäckande från trafikförtjensten, en förhoppning, hvartill man än mera måste vara berättigad, om man i räkningen medtager det välgörande inflytande på trafikrörelsen, man har att vänta från sammanknytningen af svenska stambanorna med Norges vidsträckta och till allt större utveckling sträfvande kommunikationssystem af jernvägar och vattenleder. Månne icke verkningarne deraf skola blifva lika stora med om ej större än hvad af Vestra och Södra stambanornas sammanbindning blef en omedelbar följd, och må man väl nu fråga: hvilken oberäknelig skada är det icke att man utan fullgiltiga skäl till en aflägsnare tidpunkt framflyttar den dag, då trafikinkomsten på de svenska statsbanorna, efter att hafva uppnått annuitetsbeloppet och således faktiskt utplånat jernvägsskulden, kommer att blifva en succesivt sig ökande inkomstkälla, ledande till minskning i de skattdragandes tunga bördor? Till det icke minst anmärkningsvärda vid behandlingen af våra jernvägsfrågor under de sednaste riksdagarne, hörer otvifvelaktigt äfven den företeelsen, att ingen den ringaste uppmärksamhet lemnades oftanämnda, dock i sak så vigtiga promemorior. Stats-utskottet ignorerade dem helt och hållet, nämnde icke ett ord om att de inkommit; och endast den omständigheten, att en af dess ledamöter hade den lofvärda omtanken, att intaga dem i sin reservation emot detta stats-utskotts-betänkande, — i öfrigt märkligt nog för den afvoghet emot fortsättningen af stambanebyggnaderna, som deruti framstår, — har man att tacka att de inkommo till kamrarne och derigenom i ljuset, i stället för att, såsom eljest inträffat, af stats-utskottet blifva begrafna i dess gömslen. För dem, som icke närmare medföljt eller deltagit i striderna för uppkomsten, fortsättningen och utförandat af våra hitintills anlagda stambanor, synes det temligen oförklarligt, hurusom, ef