Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 april 1869, sida 1

TÅKUAMGC dal Ila Ub, 1011 1 TOIYArehänder, i just samma personers, hvilkas namn nyligen skyldrat i törbindelse med en riksbekant mordbrandshistoria. Den gamle kammarherren stod sig visserligen, men den som råkar i sådane klor kommer ej så lätt från saken, och.nog torde de förluster, dessa gentila röfvare tillfogade, honom ha bidragit till hans död. Har ni lust skola vi göra ett besök på franska teatern, rent af Thöatre Francais, d. v. s. Mindre Teatern vid Blasieholmshamnen. Der är mycket folk om aftnarne nu för tiden, det är också mr Levassor med sällskap, som spelar, och ,,nordens fransmän5 äro så nyfikna, som ni vet. Vi gå genom stora ingången, vaktmästaren med sidenkokarden i knapphålet är på sin post; bredvid honom vandrar fram och åter en högväxt gammal herre, klädd helt lätt i rock å la Trögelin, vi lemna våra biljetter, den okände herrn ser på dem — det är hr Levassor sjelf, som ej försmår att hålla sträng kontroll med vaktmästarne, och han står der medan första pjesen spelas och orkestern utför mellanaktsmusik, då först skyndar han in på teatern kastar på sig sin kostym och framträder för att sjunga någon af sina chanssonetter. Men vi inträda, jag har länge nog uppehållit er utanför. Fullsatt salong, den elegantaste publik, såsom tidningarne säga, det beror dock mycket på hvad man menar med elegant; är det blott välklädd, ja då ha de rätt att säga så om dem, som nkasta sig på de nedersta bänkarne på parkett, der man ser beau monde och demimonde om hvarandra och utstyrda på det präktigaste — man är ju också på Theatra Francais också hela diplomatiska kåren är der, från kejs. —ske ministern till kongl. -ske ministerresidenten, alla svartärackade och med hvita halsdukar och särskildt utmärker sig k. —ske ministern, som alltid genom sina krithvita kissemiss-polisonger och en extravagans i toilettväg, som kulminerar i den blomsterbukett han bär i knapphålet på sin frack. Vidare se ni våra egna pelits creres och vicux crevss, löjtnanter och k. sekreterare, grosshandlare och kontorister o. s. v. — ni finner att det är en blandad societet, men, som sagdt, elegant. Fransyska rabblas på alla kanter, naturligtvis, och hörde ni bara hur hr Y., som just trängde sig förbi, artigt och halfhögt yttrade: Excusez, nisiew! Jo, det låter lite fint, skulle jag tro. Men nog om publiken. Ridån går upp. Två damer äro inne på scenen. Den feta, ganska bedagade der till venster, med de briljanta ögonen och den fint formade näsan, är m:me Teisseire, den feta, temligen unga damen till höger, med breda mungen och det helt vanliga ansigtet, är m:me Lagueau. M:me Teisseire har en präktig prononciation och är en mästarinna i den fint accentuerade repliken, alla hennes rörelser äro plastiskt afrundade, hennes mimik ytterst tilltalande — man ser att man har en verklig artist framför sig, och när hon sjunger en kuplett, hvilken eld i föredraget! M:me Lagueau är en utilitet, icke mer, och sådana vi ha många äfven vid våra småtestrar. Hvilken skada att beg32 wå skola ha en sådan embonpoint, on sådan bastant jeune premiöre som m:ms Lagueau kan ej svenska scenen prestera. Förste älskaren, mr Krause, ser hygglig ut, klär sig väl, men är något stel, hans prononciation är elsassisk, vill det tyckas. Pere nobeln, mr Perrier, är en van skädespelare med ett trefligt ansigte och omsorgsfullt maskerad; han prononcerar yp