Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 april 1869, sida 1

qvämast kunna utsträcka våra stelnade lemmar. Jag tänker stanna ett par timmar hos er. Vi ha mycket, mycket att tala med hvarandra. Redan i går och förrgår ville jag besöka min aflidne fars äldste vän, som efter det första, flyktiga iterseendet, egensinnigt höll sig borta ifrån oss; men ni förstår, gode Rob, en mor, som nyss har återfunnit sin ende son, är afundsjuk på hvarje minut hon skänker åt andra. Med dessa ord tog han plaiden af sina axlar, och sedan han räckt denne samt en öfverrock till den tjenstfärdige Dougal, gick han åter fram till säckpiparen, hvilken svårmodig, ehuru ej missnöjd, ordnade de framför spiseln utbredda täcken och fällar. Frolic hade för längesedan åter intagit sin gamla plats. Han tycktes sofva, ty lika litet som björnen gjorde han min af att draga sig åt sidan för gästerna, — Ett ovanligt grannskap, sade nu Mac lvor till långe Rob, hvarvid han pekade mot björnen, — jag är inte ännu nog förtrogen med denna art at infödingar, för att nalkas honom med trygghet, och med min vän är det på samma sätt. — En ganska ovanlig granne, bekräftade Wbhiteleaf, hvilken under hela tiden hade skelat mot det väldiga djuret, — jag hoppas att besten inte är farlig. — Inte farlig, upprepade Rob likasom i en dröm, och tillika stötte han lätt till björnen med foten. Besten sprang upp med ett häftigt fnysande och ställde sig till Whiteleafs fasa på baktassarne, hvarefter Rob tilltalade onom lugnande samt anvisade honom en plats bredvid spiseln.