Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 april 1869, sida 2

spetsade öron och under den rynkade pannhuden framblixtrande ögon, för att af dess rörelser utröna orsaken till afbrottet. Då klappade det på fönstret. Björnen uppreste sig blixtsnabbt på sina baktassar och uppgaf ett hotfullt brummande; schippewän drog sig, mera af vana än af oro, undan från eldskenet; men säckpiparen lät blott sitt instrument glida ned utan att likväl upphöra med sin musik. — Hvem ser min vise fader? frågade Frolic hemlighetsfullt, ty hans tro på gubbens allvetenhet hade småningom stadgats till en fast öfvertygelse. Men innan den gamle hann svara förnyades bultningen, och tillika ljöd en ungdomlig, kraftfull karlröst: — Hallo! Rob Mac Leary, hur länge skall en Mac Ivor stå i ett sådant hundväder utanför den bäste höglandspiparens dörr? — Den unge lairden, sade Rob till indianen, — öppna dörren, min broder, så att han kommer in, den unge stammen, som åter skjutit upp från de förvittrade rötterna. Indianen gick ut i den mörka förstugan för att öppna för den nykomne, medan säckpiparen ställde sig midt i rummet och ippspelade en af de melodier, hvarmed han fordom brukade helsa den hemkommande herren till Mac Ivors Castle. Björhen deremot, hvars första nyfikenhet hade lisvit tillfredsställd, utsträckte sig åter nakligt på sin förra plats och började att ned förnyad ifver suga på sina ramar. Man hörde emellertid porten öppnas och ter slutas, och straxt derefter skyndade