Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 april 1869, sida 2

så vild och så rask, som ville den uttrycka hans triumf öfver de inträffade förutsägelserna. Björnen stirrade sömnigt i glödhögen och tillkännagaf sitt välbehag genom djupa stånkningar. Han hade stuckit klorna på sin högra ram i sin mule, och i det han såg på dem, beledsagade han denna sin favoritsysselsättning med ett förnöjdt grymtande. Detta ljud skiljde sig knappt från säckpipans grundton och kunde följaktligen betraktas som ett nytt bidrag till den märkvärdiga konserten. Frolic hade återtagit sin pinne och slog takten; med dämpad röst samt obekymrad om harmoniens lagar sjöng han sina tankar, medan hans ögonlock drömmande sänktes öfver de hemskt glödande pupillerna. Utanför rasade stormen med oförminskadt raseri och knäckte väldiga trädstammar, hvilka i sin multnade kärna redan länge burit dödens frö. Knastrande slogo ispartiklar och snömoln mot de i sina blyramar dallrande fönsterrutorna; tjutande jor en vindstöt stundom ned genom skorstenen och fyllde rummet med rök, samt beströdde björnens raggiga pels med grå aska. De tro musikanterna läto ikväl ej störa sig i sin konsert. Vildt och i underliga kadenser ljödo säckpipans sälla toner, högre förenade sig dermed björnens grymtande och indianens jubande ,,Hau, medan den uppsvällda strömmen utanför blockhuset slungade sina isblandade vågor med dån ned i dammen. Plötsligt tystnade björnen och lyssnade uppmärksamt med upplyftadt hufvud. Äfven indianen afbröt sin sång och beraktade misstroget det väldiga djurets