Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 april 1869, sida 2

täcktes af likaledes grön-och rödrutiga damasker, hvilka åter slutade vid ett par med glasperlor rikt utsirade indianska mokasiner. Till hälften på hans knän, till hälften bredvid honom på den tvåfärgade plaiden, som han hade utbredt under sig, låg en uppblåst säckpipa. Det egendomliga inrumentets munstycke höll han mellan pparne, medan hans långa knöliga fingrar med stor säkerhet spelade på två med lädersäcken i förbindelse stående, klarinettformiga ljudrör. Munstycket undföll ofta hans läppar, då han talade med den midt emot honom sittande mannen, men derigenom afbröts ej musiken. Till och med då fingrarne hyilade, utströmmade den i säcken sammanpressade luften som ett oharmoniskt accord genom de med ljudhål försedda rören. Midt cmot den sällsamme gamle mannen satt hans kamrat, en krigare af Schippewä-indianernas stam. Redan för gammal att tillegna sig mycket af de hvita fremlingarnes seder och bruk, hade han åtnöjt sig att endast så till vida ändra sin ursprungliga drägt, att han virat en skarlakansröd duk turbamformigt omkring sitt hufvud, och i stället för den tunga buffelhuden använde en yllefilt som mantel. Föröfrigt visade han bilden af en dyster och sluten indian, som egensinnigt fasthåller vid det gamla. Han ådagalade detta isynnerhet derigenom, att han alltid medförde båge och pilar som vapen jemte bössan. Ehuru den gamle högländaren stod i ovanligt högt anseende hos alla infödingar, som kommit i beröring med honom, samt